josefine lind

The master of powernaps

Ibland kan man ju undra vart tiden tar vägen. Som i lördags när jag fick lämna Manfred hos svärmor mellan 8:30-14:30 så jag fick sova bort min förkylning. Eller i fredags när jag och Manfred spenderade hela dagen och kvällen hos min mamma. Eller som idag när vi hunnit städa, tvätta, dricka 10-kaffe hos svärföräldrarna, träffat Victors barndomskompis Erica och hennes lilla Arne, haft vattenballongskrig och käkat grillat. Och nu sitter jag nyduschad i soffan, nästan näck, och njuter av lugnet. Victor nattar ongen och sen ska vi vara tillsammans. Vissa dagar verkligen bara flyger förbi. Inte konstigt en är trött klockan 21 om kvällarna.

Men alltså allt är bra! Och det är så skönt att leva liksom. Ganska okomplicerat och härligt. Förutom att vår torktumlare fortfarande är sönder och jag får hänga varje strumpa för sig så är det ingenting att klaga på. Ah okej mitt dygn med feber och förkylning var väl inte assexig direkt, men ni hajjar. Jag är bara glad. Och nöjd. Ända in.

Och då barnet som bara växer och ålar sig fram. Ni som följer mig på Instagram ( @josefineeelind ) har säkert sett när han ska stå på alla fyra, för att sen gå upp i någon slags yoga-sol-hälsning. Sen står han där och o:ar. Sen ner och börja om. Jag kröp sådär. På händer och fötter och uppåt med rumpan. Kul om han tog efter mig på något i alla fall! Sen sover han såklart som jag också, men det känns inte lika kul att skryta om. Det som är jobbigt är maten. Han är liksom inte speciellt intresserad. Hajjar inte att han ska käka rånen. Hajjar inte att han ska dricka vattnet. Leker hellre med naveln vid gröten. Kollar hellre på väggen bakom sig vid lunchen. Suger gärna på båda tummarna så fort jag lyckats skopa in en sked lite på sniskan. Svårt det där. Tålamodet är ju inte ens bästa vän alltid när det gäller småbarn. Så oftare än sällan tar jag den enkla vägen. Men det får komma tänker jag. Har inte sett en enda 1 åring som bara käkar flarra i alla fall. Än. Hehe.