josefine lind

Förra året, den sjätte juni, så kände jag allra första sparken i magen. Då visste vi inte att det var lille fistjorvar Manfred (men vilket vi såklart misstänkte) som stod för det där lilla pirret. För er som inte varit gravida så känns det verkligen precis som det låter: som att någon sparkar dig i huden. En liten, liten utbuktning syntes inte förrän vid midsommar ungefär – då fick jag det på film. Åh, den känslan!!! Gick hela dagen och väntade på meeeeeeer. Sen i vecka 35 och framåt önskade man typ inget annat än att ongen skulle sluta sparka på revbenen.

Men nu är fistjorvar här hos oss och i lördags firade vi Victor och Edin med premiärmiddag på nya resturangen Rustique i stan. Vi alla tog deras Skomakarlåda till huvudrätt, vissa tog efterrätt och så delade vi både på färska räkor och charkis till förrätt. Och bubbel. Helt perfekt! Och idag var vi hembjudna till Emma och Edin för grillunch och Nationaldagsfirande. Och innan dess var jag hembjuden till Olivia tillsammans med Jonna för en frukost. Livet ändå!

Nu är ongen nattad (åh när inser dom att sova är livet?) och vi sitter under varsin filt, nyduschde, i soffan. Jag har börjat få sitta upp i soffan om kvällarna, annars somnar jag. Helst vid sju redan.

Godnatt <3