josefine lind

Det här inlägget kan nog bli klyschornas klyscha. Men det är så härligt det jag vill dela med mig av! I hela mitt liv har jag, som väl alla andra, haft jävliga uppförsbackar. Det har varit riktigt tungt och svårt att vara Josefine Lind många gånger. Jag har känt mig väldigt vilse och obetydlig många gånger i flera års tid. Som småbarn hamnade jag fort i klassens-clown-fack och det var väldigt svårt att komma ur den rollen som äldre. Säger jag bara något käckt så blir jag sedd. Och blev jag sedd kunde jag inte vara tyst och absolut inte sitta still. Jag har alltid fått höra att jag är störd, efterbliven och dampig. Och även om jag har skrattat just då har jag alltid blivit jävligt ledsen. För hemma var det alltid svårt att bli sedd. Tänk er att vara minsta barnet av en skara av barn som alla kämpar med en frånvarande pappa, ADHD, ätstörningar, uttrycksproblem, depressioner – ja vår familjelista kan göras lång. Tänk då att vara trasiga föräldrar som ska lappa ihop allihopa. Det går inte. Mina sorger blev sällan uppmärksammade, de blev bara undan-suckande. Så att vara rolig och göra sig sedd i skolan blev såklart en jävla drog. Det var ju inte så att jag ville vara ”dampig” och störd. Jag ville ju bara bli sedd.

När gymnasiet drog igång fick jag en nystart. Nya människor, ny miljö och ny stad att börja om i. På många sätt var det väldigt skönt och kanske också nyttigt för mig men på lika många vis som det blev bra blev det också jävligt dåligt. Jag tappade kontrollen på allt jag gått igenom tidigare och fann kontroll genom att svälta mig. Jag slutade att bli refererad som någon störd brud och blev istället sedd som snygg. Och då var nästa hjul igång – att vara så smal och fin som möjligt. Inuti var jag mer förstörd än någonsin men jag fick ändå uppmärksamhet och blev älskad av min dåvarande kille. Det var ju helt fantastiskt. Då. Såhär efteråt är det helt absurt för mig att det kan gå så jävla illa. Efter skolan sov jag för den lilla energi jag hade i kroppen tog slut i skolan. Mamma och Peter hade ett helvete med mig. Sur som ett jävla bi var jag. Jämt. Jag fick problem att hålla reda på alla känslor och inte helt sällan kom de ut i stora protester som i ett av fallen förstörde min brors student och min äldsta syrras ben. Och tapeten i mitt rum. Och min mobil gick i femton delar. Jag kunde inte prata om det. Jag skyllde på mamma, att det var hon som inte lyssnade. Men såhär i efterhand vet jag att jag inte direkt pratade i klartext. Jag flyttade hemifrån andra året i gymnasiet. Tre gånger. Sen blev jag dumpad och jag var lika liten som ett saltkorn.

När jag var 18 var jag en fucking jävla king. Alldeles för smal och alltid alldeles för full. Ute och festade och brydde mig inte ett jävla skit om någonting. Det fick jag under tiden äta upp men jag kunde liksom skaka av mig allt då. Tog en drink till bara. Flirtade med någon – fick bekräftelse. Jag fick också hemska bakfyllor och ångest. Men ingenting som inte gick att supa bort – fortfarnade som en trasig hundleksak inuti. Men så hände något. Jag minns inte när, men jag antar att jag blev vuxen. Eller åtminstone att jag hann ikapp mig själv. Jag blev av med ätstörningarna, jag tog studenten, jag började jobba, tjäna pengar. Jag kom närmare min familj och jag förstod plötsligt varför allt blev som det blev. Jag accepterade våra olikheter. Fick stor respekt för allt mamma gjorde och gör för mig och mina syskon. Hjärtat växte liksom. Jag tog in andra innaför murarna jag byggt upp. Jag började bearbeta allt. Stängde ute behovet att vara sedd för något jag inte var och stängde liksom av den delen av hjärtat som släpper in känslor på ett djupare plan. Det var skönt att bara få vara. Vara ensam tillsammans med otroligt fina vänner. Det räckte med vännerna. De visste vem jag var och de älskar mig för det. Det var allt jag behövde.

Men så en kväll i höstas så skaffade jag Badoo. För jag ville bli lite sedd igen. Bli lite bekräftad. Det var Alexandra och jag som tyckte vi behövde lite kärlek. Mest på skoj. På min profil stod det klart och tydligt att volvoraggade vänligast undanbeddes men så får jag ett mejl med orden ”jag är en volvoraggare från Norrhult”. Jävla muppjävel, tänkte jag men av någon anledning svarade jag ändå. Jag som tror på ödet antar det var mitt undermedvetna som visste vad som kom att vänta med de där orden. I några veckor blev det mycket Badoo-mejl och SMS och snart även ett långt telefonsamtal om bland annat hemorrojder innan vi sågs en måndagskväll. Han bjöd bara på vatten för kylskåpet var helt jävla cp-tomt och det var som vi alltid känt varandra. Vi bara prata och prata. Det kändes i hela kroppen att Victor var speciell och han blev snabbt en väldigt stor del av mitt liv. Nu såhär 6 månader senare har vi gått igenom det mesta av skit tillsammans och vi har bara blivit starkare av det. Mycket har talat emot oss men vi har kämpat på. Och varje dag får han mig att känna mig sedd – utan att jag behöver vara någon annan. Jag behöver inte anstränga mig för att bli uppskattad och detta att han tycker att jag är finast utan smink är helt magiskt. Äntligen får det vara ovillkorlöst från början. Efter år med bekräftelsebehov och efter år med en oförmåga att känna mer så exploderar hela jag varje dag. Victor är mitt bubbelvin och jag är så glad för att han finns där. Min bästa. Min Victor. My lion heart

Hur tungt det än har varit hittills så blev allting så jävla bra. Jag är såhär i efterhand tacksam för allting jag gått igenom för jag har lärt mig så OTROLIGT mycket av allt. Jag minns en gång när Anna sa till mig: ”hur kan någon med din bakgrund bli så vettig?” Det är tack vare allt som jag gått igenom som jag vet att vad som än händer så blir det bra. Det krävs uppförsbackar för att man ska kunna njuta av utsikten, eller hur? Och idag njuter jag av min utsikt. OCh det är en utsikt över en fantastisk familj, underbara vänner och en grymt älskad pojkvän. Så tack mig själv för allt! Det finns ingenting jag inte klarar.