josefine lind

Jag var så in i helvetes trött och jag hade liksom slarvat bort livsgnistan mitt i flytten. För hela livet hade förändrats ganska fort där i början av förra året. Victor hade startat sina bolag, jag hade gått från vikarierande USK till fast tjänst och vi hade flyttat 4mil från stan till en lägenhet som skulle bli ett hem. Helt plötsligt hade jag alltså gått och blivit jättetrött och ledsen, så jag sjukskrev mig veckan ut. Bara få vila och sova. Rensa i röran. Typ.

På fredagen skulle jag få mens och jag blev mer och mer säker på att jag led av PMDS. På lördagen hade mensen inte kommit och jag skrev då till min syster, för av någon märklig anledning så kom alltid mensen så fort jag sagt till henne att den var sen. ”Den kommer på söndag vid 16-tiden” skämtade hon. På lördagskvällen satt vi i V’s föräldrars utomhusjaccuzzi och pratade om namn. Att vi gillade namnet Manfred för det var coolt men inte för coolt. På söndagen var vi på middag hos mannen som ägde hyreshusen som V köpte och pratade då barnbarn, att det liksom var dags för det nu heeeeheee.

På måndags morgonen skulle läkaren ringa upp mig och vi skulle diskutera hur vida jag skulle ta mig vidare med depressionen. Jag hade ett ärende tidigt i stan den morgonen och när jag står i kön på Apoteket med ett graviditetstest i näven så slog det mig att jag var gravid. Tanken på att jag var gravid hade alltså inte nått mig någon gång under helgen utan den kom först där i kassan, det var mitt undermedvetna som sa att jag skulle köpa ett test. ”Behöver jag äta antidep. så är det väl bäst att veta om jag är gravid eller inte” typ. På bussen hem visste jag redan att det skulle vara positivt. Jag bara visste det.

Och mycket riktigt. Jag var så gravid att jag knappt behövde kissa på stickan för att få ett plus!