josefine lind

Det jag ska dela med mig av nu är härligt. Och konstigt. Jag flinar när jag tänker på det och jag hoppas ni också gör det för det här mina vänner och ovänner – är så jävla typiskt mig.

Sommaren mellan 6an och 7an lekte jag inte med någon annan än Cornelia. Okej, man kanske sa ”va” redan då men jag säger lekte iallafall. Av någon mirakulös anledning fick vi för oss att köpa varsin hamster, och då ska ni veta att vi även fick tillåtelse av våra mammor. Mina syskon kan inte för allt i världen förstå hur jag fick mamma att gå med på det, men jag ringde mamma medan hon var i Malung på dansbandsvecka och sa att jag minsann skulle köpa en hamster, vad hon än sa. Såhär efteråt fattar jag att hon var full och kunde väl inte bry sig mindre. Cornelias mamma körde oss in till Tassar & Morrhår där vi fick välja ut varsin guldhamster. Cornelia en ljusbeige och jag en mörkbrun/orangea. Namnen? Maximiliam och Theus. Det var någon släkting eller familjevän till Cornelia som hade kids som hette så, så det var ju SJÄLVKLART att de skulle döpas efter dem. Vi köpte bur, spån, mat, flaska, hjul osv osv och drog hem för att färdigställa vår plan. När vi sedan satt och lekte med våra jävla hamstrar senare på eftermiddagen kom vi ju på att det vore FRUKTANSVÄRT om någon ÅT våra hamstrar?! GUD vad hemskt, tänkte vi och blev vegetarianer med vissa undantag, såsom skinka på mackan. Jag släpade med mig Theus till Cornelia nästan varje dag och lät dem leka, de var ju bästisar! Eller ja, de var bästisar till den dagen då de attackerade varandra och Theus mer eller mindre åt upp Maximiliam. Så var det med dom playdejtsen liksom.

Under åren döpte jag om Theus till Sven-Olof (med en mellanlandning på Arnold) och ni ska veta att Sven-Olof hade ett rytmiskt leve-mönster. Så fort jag släckte lampan och kröp ner i sängen hörde jag S-O vakna till liv. Det var så jag hörde hans livsenergi bara SPRUTA där inne i buren. Först ett tschtschstchstchtsch fram till vattenflaskan. Ni kan ju räkna ut hur det låter när två vassa tänder gnagar på metall PLUS ett bubblande från vattenbehållaren. Ggngngngngnggn blubbblubbblubb i OÄNDLIGHET. Sen tschtschtschtschtsch fram till matskålen. Krxkrxkrxkrxkrx och vips var hela jävla kinderna fulla med mat. Tschtschtschtsch tillbaka till huset där S-O lämnade av maten och sprätte med spånet. Sen kom det värsta. Jag svär att jag hörde S-O jubla ”HÄR SKA LÖPAS!!!” och så sprang den lilla jäveln i hjulet hela natten. Först trodde jag det berodde på att lampan släcktes, men det räckte med att jag bara la mig i sängen så var helvetet igång. Han åkte ut i köket de flesta nätter. Jag tror S-O kan ha hämnats för den gången när jag skulle städa rent i buren och han fick springa fritt och jag råkade SÄTTA mig på honom. Stackarn blev helt platt.

Sven-Olof dog aldrig. Jag tror jag hade honom i nästan tre år innan jag var tvungen att ge bort honom för att han skulle dö. Eller nu ljög jag. Han dog ju faktiskt en gång. Det var en vinter och jag skulle ge honom käk innan jag skulle till bussen. Han ligger och sover i sin lilla kisslåda (liknande en miniatyr-kattlåda) så jag petar på honom så han ska vakna och få i sig lite käk. Men nej. Han ligger helt still. Jag vänder på buren så jag kan se hans nylle och ser att hans ögon är helt ihopklibbade. ”MAMMA HAN ÄR DÖD!!” och mamma, som var stressad upp till öronen, skrek bara att jag fick gräva ner honom när jag kom hem. Och tack GODE GUD att jag inte grävde ner honom på en gång för när jag kom hem från skolan (hade ju skyndat, min hamster var död och det vankades begravning) sprang han i sitt hjul. Helt jävla as-levande. Den lilla jäveln hade återuppstått!! Jag baddade av hans äckliga ögon och sen bestämde jag att min systerson Theo skulle få honom. Två veckor senare dog S-O. Vi fick aldrig säga farväl.