Sen Manne kom så har han verkligen varit en sovarbebis och jag har tagit för givet att han sover lika gott när vi är iväg. Men, jag vet inte vilken värld jag har levt i för det är uppenbart att lillgrabben är alldeles för nyfiken av omvärlden för att kunna sova ordentligt på vift. Denna veckan har bestått av mycket stoj och stim och aaaaaaaalldeles för lite sömn både dag- och nattid så igår fick vi verkligen sota för det.
Vid 11 packade vi in oss i bilen för att åka iväg till ett gårdscafé några mil härifrån för att åter igen fira Alexandra som fyllt år. Hon älskar naturen så först skulle vi ha gått på älgsafari, men eftersom vädret sög apröv så fick vi ställa in det (till min stora besvikelse) och istället ta en inomhusaktivitet – och alla gillar ju egenodlad mat?! Naivt tänkte vi, åter igen, att Manne skulle sova hela vägen dit och sen sova i vagnen medan vi åt. HEH. Inte direkt. Efter 20 minuter vaknar han, redan här övertrött eftersom han inte sovit något sen han vaknade vid 06 och vid 13 var skrikfesten igång.
Han somnade i bilen tillbaka och återigen var vi helt ute och cyklade och tänkte att han skulle sova hos V’s syster Linnea och stannade på kaffe där ………….. Vid 15 var han så in i rackarns trött att ögonen höll på att trilla ur huvudet och kroppen gjorde ALLT för att hålla sig vaken = skrikfest hela vägen hem, både från Mannes och mitt håll.
Vi hann knappt komma in innan han sov på min axel och jag suckade ut, pussade på honom och la ner honom i sin säng och kröp ner jämte. 10 minuter senare var han vaken igen (!!!!!!!!!!!!!!!!!!!) och då fick både jag och Victor nog. Han är mer stabil mentalt så medan jag sulade nappen i väggen och la mig som en köttbulle under täcket i en timma medan stackars V gjorde allt ute i vardagsrummet för att lillkillen skulle sova. Just i stundens hetta tyckte jag att V gott kunde ta Manne medan jag vilade, men stackarn var ju minst lika frustrerad som jag.
Vid 17 kommer han in och med hopplös min säger han att vi kanske borde ge en Alvedon? I mitt huvud lät det väldigt bra. Säg vad ni vill, men jag är inte rädd för Alvedon och vi drog slutsatsen att tänderna kliar (han verkar riktigt störd av tandsprickningen just nu!) Så vi tog en supp, slängde på oss kläder, bäddade ner ongen i vagnen och gick och gick och gick och gick. Två timmars långsam gång på de guppigaste vägarna och han sov kanske i en timma?
Där i snålblåsten hann vi bråka, sura och bli sams så vi behövde nog lite frisk luft allihopa. När vi kom hem var det, i nedsläckt lägenhet, fokus på att behålla lugnet och söva Manfred. Jag kämpade på armen, han somnade, han vaknade, han grät, han spände sig … Då går jag in i sovrummet och tänker att jag måste samla mig en stund och då får han väl helt enkelt sura i sin säng under tiden. Men han tokdäckar. På en gång. Jag höll andan i minst 10 minuter innan jag smög baklänges ut ur rummet. Sen tryckte jag i mig en pizza framför Talang.
Nu tänker jag inte åka iväg på flera dagar.
Va fin blogg du har. Ta gärna en titt i min med, väntar mitt första barn och har bf snart. Hade vart kul om vi kunde följa varann ? Annars önskar jag dig en fin måndags kväll! Kram
I feel you! Haft så många liknande dagar, och vår lilla har nu sin tredje tand på g. Det ställer verkligen till det för dem, med både det, mycket intryck, utvecklingsfaser och Gud vet vad. I stundens hetta blir man bara så förbannad och frustrerad medans när dem sen lyckats somna tittar man på dem och tänker ”men herregud, det är ju faktiskt inte lätt för honom heller”. Hoppas ni får lite bättre dagar snart! Kämpa på! ?