josefine lind

Alltså fy vilken rutten dag! Det började med en tung kropp och snor i hela snoken. Victor skulle iväg och jobba och vaknade i vanlig ordning inte av alarmet utan väcker både mig och bebis. Bara tanken på en hel dag själv med en bebis och tjocka bihålor var sådär upphetsande faktiskt. Manne var dessutom svårflörtad i morse och krävde mycket uppmärksamhet och när jag väl fick en stund för mig själv att käka frukost var jag så stressad att jag hällde ut hela müslipaketet, både i lådan och på golvet. Ville flera gånger smsa Ida och Jane och ställa in fikat men eftersom vi inte setts på typ ett år(wtf liksom) så ville jag verkligen träffa dom. Victor kom hem en snabbis för att duscha av sig sågdamm och jag fick 5 minuter till att äta lite överbliven köttfärs sen igår. En klick creme freich och några tomater i lite tacofärs blev rena rama succén, tro mig. Jag tog ett djupt andetag och började om. Kändes bra – tills jag kom till macken som ligger 50m ifrån oss för att tanka. UR FUNKTION stod det. Dra åt hel… Ringer V i panik och vrålar att pumpen är paj och att jag minsann inte tänker tanka i stan på en bemannad mack. Aldrig. I. Livet. Min rädsla för sociala sammanhang är ibland helt överjävlig. Tog mig flera år att våga använda bankkort i kassan på ICA hemma pga rädslan att slå fel kod eller inte ha pengar på kortet och skapa stel stämning. Jag tyckte det var pest och pina att komma till frisören vid avtalad tid pga rädslan att jag tagit fel på datum och tid och därför tvingas gå därifrån illröd i nyllet. Att ringa typ Försäkringskassan är oftast helt omöjligt för mig många gånger och jag drar därför ut på det så länge jag kan. Usch. Så nä. Att tanka på en bemannad mack gör jag bara inte ensam. Fick direktiv till en annan obemannad mack och så var det problemet ut världen. När jag kom hem från fikat skulle jag stanna till på affären och köpa nässpray men kunde inte för mitt liv hitta plånboken och målade upp en bild av hur den ligger kvar på pumpen. Fick snällt köra hem utan nässpray. Och inte alls till någon som helst förvåning så hittade jag ju plånboken där i baksätet sen. SUCK! Hemma skulle maten lagas och i något försök till att balansera typ allt som skulle ställas fram på bordet tappar jag ut all majs på golvet. Manfred hade i vanlig ordning svårt att komma till ro och näsan på mig exploderade av snor. Och läpparna svider hur mycket jag än smörjer dom. Nu sover i all fall grabben och jag ska ta lipsyl. Sen ska jag kämpa med sömnen med den här igenkorkade näsan. Jag kan bara inte sova med igentäppt näsa. Må Gud vara med mig.

Fikan med Ida och Jane var iallafall välbehövlig på alla vis. Vi gick i samma klass på gymnasiet och umgicks hela tiden då, mycket också efter studenten. Men sen kom jobben och nya vänner och livet hände liksom. Så det var riktigt gött att hänga några timmar! Och som vanligt var Manfred tyst som en mus och sov sig genom 95% av tiden. Resterande 5% låg han med snoppen i vädret på skötbordet. Life of a little baby indeed!