Hör ni? Mmmmm .. det är tystnaden. Tystnaden av en sovande bebis som varken skrikit, rivits eller slingrat sig svettig. Igår var jag på bristningsgränsen exakt heeeeeela dagen (igen) och undrade vilken demon som tagit över mitt barn. Jag har sagt det förr och säger det igen: vid 4 månader hände det någonting med Manfred. Från att ha varit en tyst, sovande bebis blev han en grinig, bestämd sur liten gubbe över en natt. Han har värre tålamod än mig och det är oroväckande eftersom jag har jordens absolut sämsta tålamod. Det slängs med grejer, suras, skriks i tonarter bara hundar kan höra och så rivs han. Kan en 6 månaders bebis vara så arg? Han liksom griper tag, med all kraft, i närmsta köttbit (oftast axlarna eller kinderna) och så spänner han ögonen i mig – sen skriker han. Och denna sovvägran ……… Igår var han sånhär från klockan sju på morgonen till klockan sju på kvällen. Oh my God. Det enda som funkade var bärselen. Bärselen i 4 timmar.
Idag är han dock sig själv, än så länge! Go och glad och sprattlar sprudlande runt i sin lära-gå-bil. Tack Gud för det.
Igår regnade det ju heeeeeeeeeeeeela dagen så jag ska fira med en lagom lång, långsam promenad. Jag har fått benhinneinflammation, vilket är helt och hållet jätteopassande när man har barn eftersom man ju måste ta sig runt lite smidigt. Men det börjar bli bättre. Hoppas jag. Hoppas inte ni också det? Lite bara?
:( Stor KRAM! Han är nog snart sig själv igen ska du se!
Ooh! :O Haha men va hemskt… :O