DEN TRÅKIGA BEGRÄNSNINGEN MED BARN

När man är gravid gör man mycket för sista gången. Man går på bio, går ut och äter, tar en ångestlång sovmorgon eller dusch osv. för sista gången – utan barn. Jag tror det är jättevanligt att man känner lite separationsångest till sitt liv just i slutet av graviditeten och säkerligen ett par gånger till efter att bebis anlänt innan man liksom glömmer bort hur det var innan man fick barn. För det finns något sorgligt i att aldrig bara vara jag eller vi två igen. Att ha barn innebär absolut inte att livet slutar, vilket vi faktiskt fick höra några gånger. Men allting blir ju ombullrat och man tvingas hitta rätt i allt stök och det kan vara frustrerande. Jag kan aldrig mer tänka endast på mig själv och allt vi hade innan finns kvar men i en helt ny tappning. Så, i slutet av graviditeten passade vi på att göra allt vi kände för, för sista gången, för att liksom suga det sista ur det gamla. Nu gör vi istället allt för första gången och det är så jäkla häftigt! Och allt har ju gått så himla bra för både V och jag upplever att det är mycket enklare med barn än vad vi trodde, vilket har gett en kick i sig. Visst tog det lång tid att få på Manne alla kläder och komma iväg i början, men han har liksom alltid fått hänga med. Vi pratade mycket om hur viktigt vi tyckte det var att han vande sig vid folk tidigt, eftersom vi umgås mycket med vänner och familj.

Men idag upplevde jag för första gången begränsning pga Manfred. Näst intill ALLA mina kompisar (vi kallar oss klicken haha, tööönt) ska hit idag för att åka skridskor hemma hos en av grabbarna som har familjesjötomt här. Många av mina kompisar kommer nämligen ifrån trakten där jag bor nu. Självfallet fick vi frågan om vi ville komma dit senare och grilla korv tillsammans med dem. Solen skiner, klarblå himmel och en helt perfekt dag att mysa utomhus med korvgrillning!! Men. Det är nästan -20 grader här och alldeles för kallt för lilla Manfred att vara ute. Så vi kan inte vara med. Innan vi fick barn var det sällan vi inte kunde följa med på grejer, det var typ om jag skulle jobba. Så att tvingas säga nej fast man vill pga. en annan liten (superviktig!!) person tog verkligen emot. Det blev så tydligt att livet inte är som vanligt och att man med barn faktiskt ibland tvingas att säga nej. Det känns faktiskt jättetråkigt. Tur vi kunde erbjuda alla att komma hit efteråt och dricka kaffe i värmen istället♥