josefine lind

Anledningen till att jag har valt att prata öppet om mina problem, problem som är mina men som vi alla har – i alla dess former och utsträckning, är för att undvika missförstånd. För den psykiska ohälsan är så nära oss allihopa, men ändå så otroligt långt borta. Var fjärde ungdom mellan 18-25 år i Sverige mår på ett eller annat sätt psykiskt dåligt (*enligt en rapport framförd av Stockholms Stadsmission 2013) och det förstår ju ni också att det är väldigt många. Men trots att antalet är så pass stort är okunskapen och missförstånden om psykisk ohälsa dubbelt så stort. Jag har trott att jag varit ganska tydlig med hur jag mår, men kanske har jag inte varit det – därför är missförstånden i min vardag ganska så stora. Jag tror att många delar ungefär samma fördom om psykiska besvär; att dom som mår psykiskt dåligt ser ut som Quasimodo med en puckel på ryggen, tänder åt alla håll, stora utstickande ögon som skelar lite lätt och som alla sitter i ett hörn och gungar. Skämt å sido, men bilden av den psykiska ohälsan kan i många fall vara sjukt överdriven. Just för att okunskapen är helt enorm. Och eftersom jag själv skapat missförstånd hos er så jag vill försöka förtydliga hur det är – utifrån MITT perspektiv då jag aldrig kan tala för någon annan som har psykiska besvär. Så, lets go!

Jag har ångest och ångest är ett sinnestryck som gör mig orolig och ängslig. Man brukar jämföra ångest med en känsla av rädsla, att man förbereder kroppen för något som är farligt. Det är en spänning i kroppen och hjärnan som är otroligt obehaglig. Men jag ligger inte i fosterställning och gråter hysteriskt och luktar hej kom och hjälp mig. Ångesten gör att jag till exempel kan vara mer lättretlig, att jag har svårt att koppla av (speciellt när jag ska sova) och att jag blir ledsen. Jag tror ni alla har känt er rädda och ledsna någon gång. Detta är naturliga känslor och att känna rädsla är en viktig del för vår överlevnad. Men att känna sig orolig och ängslig så ofta att det påverkar din vardag är inte naturligt och ska behandlas. Och hur man väljer att behandla det är upp till var och en. Jag försöker själv styra bort min ångest med avslappningsövningar eller att sitta och rita. Jag påverkas på det viset att jag blir trött och utmattad av att ofta vara orolig för småsaker och att jag ibland får svårt att sova och koppla av. Jag blir ibland ledsen och behöver få gråta en stund och kanske få en kram eller två. Men det påverkar inte mig så mycket att jag är sjukskriven, inte fungerar på jobbet och jag känner inte ångest jämt och hela tiden. Ett exempel på min ångest är när jag är bland mycket folk. Då blir jag orolig i kroppen och står gärna i bakgrunden eller så väljer jag att gå någon annanstans. Och ligger jag och tänker på min ångest så får jag mer ångest – just för att jag blir så medveten om mitt problem. Men det går också över fort. Det går i vågor det där. Vissa dagar känner jag ingenting och sen kan det komma en dag då jag får ångest på kvällen, gråter en skvätt och sen pratar jag och Victor om något annat – och så är det borta. Sen kommer det en dag då jag kanske får 3 ”ångestattacker”. Att försöka beskriva HUR och VARFÖR jag får ångest eller hur ångesten egentligen känns är helt omöjligt för mig. Det är bara ”rädsla” och ”oro” som kommer nära nog en vettig förklaring.

Som jag skrev så mår jag inte dåligt jämt och hela tiden. Absolut inte. Jag är heller inte suicidal eller något slags ”psykfall”. Jag har inte slutat bry mig om mitt hygien eller mina nära och kära – vilket är vanligt när man har tunga psykiska besvär. Jag har fler bra dagar än dåliga, men jag är tröttare än vad jag kan komma ihåg att jag har varit tidigare. Jag är en orolig själ med dålig självkänsla och med ett stort kontrollbehov. Jag hörde någon gång meningen ”Det är så rörigt uppe i huvudet att diskbänken MÅSTE vara ren” och lite så är det för mig. Jag har väldigt svårt att sortera mina känslor och tankar och ofta har jag väldigt svårt att tänka och känna dom. De liksom snurrar där uppe hela tiden och till slut exploderar dom och då blir jag lite crasy. Då kan jag städa eller vara sur en hel dag. Då kanske jag slänger mat på Victor när han är jobbig eller så skriker jag att han inte får ta sista mjölken. Detta är också småsaker som både Victor och jag kan skratta åt efteråt. Men det handlar om att jag har svårt att ”pysa”. Ni vet, när man har skakat om en Coca Cola flaska och sen öppnar fort och på en gång? Då blir det ju världens explosion. Sån är jag. Då kommer allt jag grunnat och tänkt och känt i några dagar eller veckor upp på en gång – och då är det klart att det blir bråk och stök som följd. Där känner ni flesta nog också igen er! Därför måste jag lära mig att pyyyyyysa ut kolsyran ur min omskakade Cola-flaska för att inte explodera sådär. Jag har fler dagar där jag är taggad på livet, glad och livslysten än där jag tycker allt är rätt jävla öken. För att försöka sammanfatta: mina dåliga dagar är ungefär som era dåliga dagar, fast med lite mer krut i. Jag har lite svårare att skaka av det där dåliga. Och det är det som gör mig ledsen och ängslig. Och arg.

När jag pratar med utomstående om hur mina nära och kära tar det här så vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Men ju mer jag tänker på det, desto mer säker blir jag – vi har det inte sämre än några andra. Det är inte på något vis synd om mig eller dom jag lever nära med. Jag är inte någon börda som kräver uppassning jämt och ständigt. Jag behöver lite mer tid och kanske lite annorlunda bemötande ibland och jag behöver definitivt mer kärlek än många andra. Men kärlek är något naturligt man ger dom man tycker om så vad gör det att jag vill ha lite extra? Och om ni ser på er själva, vare sig ni lever i en relation eller ensamma – så är det den ni håller närmst om hjärtat som får ta mest smällar. Eftersom Victor och jag bor tillsammans så är han ju såklart en del av min vardag och jag en del av hans. Såklart blir han också påverkad av mina känslor och sinnestryck – men vi har det bra. Annars hade vi ju aldrig varit tillsammans. Vi har jävligt roligt ihop och vi är kära i varandra, vi älskar att vara nära och göra saker tillsammans. Vi behöver båda två varandras kärlek och omtänksamhet – men klart vi bråkar ibland. Men vi bråkar inte mer än några andra. Den här påfrestande resan jag gör är ju han med på och jag har mycket att tacka honom för – men det är ju inte Victor som bär mina bördor på det viset. Jag har själv tagit tag i detta för jag själv vill ha en förbättring I MIG SJÄLV – och Victor älskar mig lika mycket för det. Och mina vänner är ju inte mina vänner för att det är synd om mig. Dom får ju också följa med på min resa och det är ju för att jag vill det – men jag är inte en börda för dom heller. Och jag är fortfarande en pratglad, sprallig och omtänksam tjej som älskar att inreda, jobba och träffa människor. Där har ingenting förändrats.

Så, för att sammanfatta så är jag inte helt förstörd. Jag har det på många sätt (fler sätt än dåliga) otroligt bra. Och om ni alla tänker efter så har ni nog några hjärnspöken ni också. Så jag skiljer inte mig från er så värst mycket trots att jag går hos en terapeut eller äter antidepressiva. Jag tycker bara att jag påverkas lite väl mycket av mina hjärnspöken och vill lära mig att leva med dom – på mitt vis. Därför går jag på KBT (Kognitiv Beteende Terapi) där jag kommer få lära mig att ändra mitt sätt att tänka. Lära mig att koppla av när jag blir orolig och ängslig. Lära mig att det inte är så farligt när Victor kommer hem 30 min sent. Att jag inte kan styra hela världen utan att ibland blir det inte som man tänkt sig. Och jag vill att ni verkligen tar det till er att det inte på något vis är synd om mig. Det är ingen som behöver ta hand om mig. – men att jag såklart har stöd från sambo, familj och vänner. Jag är en tjej med ”lätta psykiska besvär” och är helt normal.