josefine lind

Som jag nämnt tidigare, så är det ganska mycket som skiljer mina graviditeter åt. Inte bara allt psykiskt (som ni kan läsa om HÄR) utan hur kroppen kommer reagera rent fysiskt. Jag älskade att vara gravid med Manfred och tyckte jag var finaste i världen, någon gång från vecka 22 dårå för innan dess kände jag mig som en vandrande tumör. Jag gick upp TJUGOFEM kilo från start till mål och då vägde ongen hela fyra kilo. Det säger ju en hel del om vad jag stoppade i kakhålet.

Jag var vrålhungrig när Manne grodde där inne, men på grund av jobb med oregelbundna tider och slarv så stoppade jag i mig det som fanns i närheten. Typ svettig kebab. Och chips. Och mackor. Det var inte direkt taget ur kostcirkeln. Dessutom var jag väldigt lat. Slutade ta trapporna i vecka 6. Haha, det är sant. ”Nu är jag på smällen, då kan jag fan ta hissen” Så att klämma ut en unge på 4 kilo, o’boy han måste ha älskat att vara där inne, och att jag gick plus på 25 kilo är väl inte jättekonstigt.

Den här gången upplever jag inte den hungern alls vilket är extremt uppskattat. Det gör att jag inte äter en smula i ”onödan”, om det inte bjuds på något gott. Och visst, jag har varit mer sötsugen nu än jag upplevt mig själv som tidigare men som tur är finns det goda frukter att stoppa i sig istället (ananas<3) Jag håller absolut mer koll denna gången! Men jag kan inte komma undan hur jobbigt det är att gå upp i vikt. Jag kan inte komma ihåg att jag tyckte det var jobbigt sist, utan mest bara ”ojoj som det går undan här du!” Och klart man flåsade lite mer där i slutet, men jag tyckte ju jag var SÅ fin så siffrorna betydde absolut ingen roll.

Än så länge, såhär i vecka 17 (16+2), visar vågen +3 kilo. Det är i och för sig väldigt likt sist då vågen låg på +5 i vecka 19. Sen verkade det ju bara säga BÄM. Så visst finns oron för att det ska bli likadant denna gången också. Det handlar inte bara om det man ser på utsidan utan också att jag ska orka leka med han som tar väldigt mycket energi. Det ska ätas en himla massa gånger med honom (känns som han äter hela dagarna med alla mellanmål) så jag har lättare att få i mig mat nu än sist, men äääääär jag verkligen hungrig?

Summa summarum: jag gick upp ca 6 kilo ”för mycket” med Manfred och de kilona hann jag aldrig gå ner innan jag nu blev gravid igen. Skulle det sluta på 25 kilo den här gången också, skulle jag alltså behöva göra mig av med 12 (!!!!) kilo efteråt om man räknar enkelt. Den ångessssten. Jag hann aldrig börja känna igen mig själv efter graviditeten och att komma ännu längre bort än normalt (för mig SÅKLART) ger mig sån ryslig ångest. För det är inte så simpelt att man bakar något fint och att det är värt det. Inte för mig.