josefine lind

Ett uppbrott för med sig både för och nackdelar, även om fördelarna tar
sin lilla tid att växa.

Precis nu skulle jag avnjuta en smarrig äggamacka till lunch och till det skulle det såklart bli kaffe. Jag frågade Jenny om hon ville ha men hon har dålig aptit så hon hoppade över det, men utbrast sen ”va? dricker du kaffe?” Ja, det var väl bara tre år sen jag började med det .. Och då slog det mig att jag inte dricker kaffe så ofta längre. Sällan hemma men desto oftare på jobbet. Ingen större chock men jag kunde inte släppa det. Innan drack jag ju kaffe JÄMT och sket fan som en häst. Varför slutade jag? Och varför i all del började jag?

Jag drack aldrig kaffe då. Bara te. Med mjök och en sockerbit. Alltid på morgonen, gärna till fikat eller bara framför tvn. När jag var iväg och fikade med tjejerna var det alltid en cola som stod framför mig medan dom avnjöt sin kaffe. Men så kom ju den tiden efter uppbrottet mellan mig och Pontuz och jag mådde som en överkörd kattunge. Inget var gott, inget var kul och ja ni vet hur det är. Man är ensammast i hela världen. Så där låg jag i sängen och hatade mitt liv och framför allt mig själv, då det knackar på dörren. Mamma öppnade och jag fattade ju ganska snart att det var någon som ville träffa mig. Som att inte alla fina pepp-sms och missade samtal var nog att genomlida, så skulle jag nu behöva möta ett ansikte. Jag orkade inte. Jag luktade som jag såg ut och jag bad en kort sekund att bara få dö, för att slippa. Men så stod Josephine där i min dörr och på tre sekunder låg hon jämte mig i sängen och höll om mig och jag bara tjöt. Och det gjorde henne ingenting att jag tjöt. Hon visste att det behövdes, både en och två gånger. Tillslut orkade jag inte tjuta längre så då bestämde sig Josephine för att göra mig glad. Hon flög upp och rev ner alla bilder på Pontuz jag hade kvar i ramarna och så satte hon in nya bilder på mig och tjejerna – upp&ner. ”Det är för att du ska bli glad varje gång du kollar på oss!” Jag har fortfarande den bilden upp&ner.

Efter ett långt samtal om hur ruttet mitt liv var och hur oförberedd jag var på att bli dumpad kokade Josephine kaffe till oss – och det var det godaste kaffet i världen! Jag kände hur koffeinet liksom invaderade min kropp och jag lyckades nog till och med att skratta lite. Efter den koppen drack jag tre till. Och nästa dag drack jag fem. Dagen där efter fyra koppar. I skolan köpte jag alltid kaffe. Hela tiden. Ett beroende av kaffe växte med tiden jag skulle läka. Nu tog den här läk-perioden ofantligt lång tid. Längre tid än jag någonsin kunde tro, så det blev endel koppar kaffe. Men så en dag ville jag inte ha kaffe och jag drack inget på flera dagar. Kanske var det mitt undermedvetna som skrek att nu var jag botad?! Jag är nämligen rätt säker på att kaffet kan ha varit min räddare i nöden och kaffet var ett bevis på att man kan laga ett brustet hjärta, bara man har rätt metod och rätt inställning. Nu skulle jag såklart inte varit någonting utan alla de som verkligen visade mig att dom fanns där, att jag inte var ensam. Och vi får inte glömma dom gångerna jag kände att det fanns mycket bra saker det här hemska uppbrottet förde med sig. Men jag tackar speciellt Josephine och hennes kaffe-insats. Tack

Nu ska jag färga håret.
Jag hade mardrömmar om det inatt.
Önska mig lycka till.