VILKEN J*VLA DAG
Ibland kan man ju undra vilken slags sur busschaufför man var i sitt förra liv för att ha förtjänat den här karman man kånkar omkring på. Vi tar det från början.
Jag fastnar väldigt lätt. I vanor alltså. Den senaste tiden har jag fastnat i hemmet om vi säger så. Det är bekvämare att bara vara hemma med sin bebis än att dra ut på äventyr. Så, så har det blivit. Att jag blivit hemma. Och det blir man ju tillslut gråhårig av. Så jag såg jättemycket fram emot att få träffa Molly och hennes lilla Freja idag för en sen lunch. Men det blev inte riiiiiktigt som jag tänkt mig idag om vi säger så.
Vi skulle mötas på stan vid 14. Med en liten bebis och 4 mil att köra är det bäst att vara ute i god tid, så strax innan ett satt vi inpackade i bilen Manne och jag. Redo att tanka upp bilen först, vill säga. Vi bor typ precis vid macken så att jag missat att den är AVSTÄNGD just nu är ju helt ofattbart. Stor del av pumpplan är helt uppgrävd, ena pumpen är inringad i kravallstängsel och vid den andra pumpen står en stor jävla lastbil. No one shall pass liksom.
Som vanligt när något inte går som jag tänkt mig ringer jag Victor. Han tycker jag ska chansa de 2 mil vi har till nästa pump (åh gud det låter som vi bor under en sten i skogen) Sagt och gjort, mot nästa ma……. nehe då slår den orangea lampan om till rött och med en onge i bilen är man inte speciellt sugen på att chansa, även om bilen ska ha en del reservdiesel. Såååå det var bara att vända hemåt igen.
Sen jag fick barn har jag börjat vara ute i sista sekund och Victors födelsedagspresenter var inget undantag. Han råkar fylla imorgon och här satt jag strandsatt utan ett endaste grattiskort ens en gång. Hade det inte varit för just det så hade jag aldrig övervägt att göra det jag fick göra: ta bussen. Lätt som en plätt, förutom att jag skulle vara inne i stan vid fyra istället och eftersom jag hade en egentid avtalad med Jenna vid fem så fanns det inte utrymme för en lunch med Mollsan. Baaaara att ställa in. Men så kom jag på. Att egentiden med Jenna ju innebar att Victor skulle ta Manne med sig hem – alltså behövde jag kånka mig själv, vagn, barn, insats och bilstol på bussen. Never in my freaking life.
Mitt under ett uppgivet samtal till min mamma kommer jag på att Victors pappa skulle till stan senare i eftermiddag, alltså kan han ju ta bilstolen i sin bil! Wow. Alla pusselbitar lagda och nästan ingen kom till skada. Bussresan gick dessutom väldigt bra då Manfred sov hela vägen ungefär, Victors presenter inhandlades och egentiden med Jenna avklarades. Och nu hann klockan bli tio och sprattel-Manne-gå-oss-på-nerverna-ungen har ääääntligen somnat. Skönt att det klarnar även på de regnigaste dagarna hörni. Godnatt!