#VIBÄRVITT

För några år sedan fick jag ett telefonsamtal från min syster. Det var en förmiddag & jag var ledig från sommarjobbet. När hon ringde svarade jag först inte. "Jag orkar inte vara barnvakt idag" tänkte jag och drog täcket över huvudet. Efter en stund kommer min storebror in och ber mig ringa upp henne, att det är viktigt. Jag vill inte minnas att han var upprörd eller sådär påstridig man kan vara när man vet något som någon annan snart ska få veta, men det var något i hans röst som gjorde att jag skyndade mig. Min syster svarade med orden "bebisen är död".

Man hör ofta uttrycket sen blev allt svart men för mig så blev allt som ett vitt brus. Jag minns inget mer av det telefonsamtalet utan nästa sak jag minns är när mamma kommer hem på eftermiddagen och vi ligger jämte varandra på min säng och gråter i varandras armar. Bara ett högljutt jävla hysterigråt.

Vi tog hand om de stora barnen och vi försökte så gott vi kunde att ta hand om två stora små barn som precis förlorat sin lillebror. Theo ville pärla, satt i mitt knä och höll min bror i handen medan vi alla tre grät tillsammans. Det gjorde så oerhört ont i mig – och då kom jag ändå så lindrigt undan.

Dagen efter min syster fött deras bebis utan skrik fick vi ta farväl av honom. Han var så fin. Bara så, så himla fin. En liten uppåtnäsa, en liten halvöppen mun och små händer.

Jag som jobbar med äldre människor har stött på döden flera gånger och jag ser något väldigt fint och fridfullt i deras ansikten. De har väntat på att få gå och är tacksamma för stunden som varit. Nilas var också så himla fridfull där han låg, men det gör ont att veta att han aldrig fick leva ett helt liv.

Jag har varit så oerhört ledsen å min syster och hennes familjs vägnar, men det är först nu när jag själv håller min lille kille i mina armar och älskar så jag går sönder, som jag verkligen inser att jag aldrig någonsin kommer kunna förstå hur det känns att mista sitt allra dyrbaraste. Jag hoppas i alla fall att jag aldrig kommer förstå hur det känns. Jag inser också hur stark min syster och hennes man är har varit. De har överlevt något man inte kan överleva. Och tyvärr är det många som överlever samma sak.

Så idag bär vi vitt för Manfreds kusin Nilas och alla andra barn som aldrig fick chansen <3