UNGDOMAR VÄGRAR ATT BLI VUXNA

hello babyface

Efter frukost idag så la jag mig för att läsa lite i min bok Lär dig leva: mindre stress skriven av Mats och Susan Billmark. Jag fick den av mamma när jag hade det som kämpigast med ångesten men jag har, som boken än så länge har grundat sig i, skjutit på att läsa den – för det är ju jobbigt att ta tag i problem. För att förtydliga (vilket ofta krävs när det kommer till psykisk ohälsa) så kan stress bero på och se ut så himla annorlunda från person till person. Ofta handlar det inte om att man har mycket att göra, utan en inre stress i att duga som människa – kanske i samband med en hel lista på saker som man tror man måste hinna med. Jag har sällan en to-do-lista på saker som måste hinnas med, däremot är listan på kraven på mig själv ganska lång. Jag får ångest när jag inte uppfyller kraven på mig själv och detta grundar i hur min uppväxt såg ut. Det fanns inte utrymme för beröm, frågor eller samtalsämnen kring matbordet. Jag fick liksom försöka komma på själv vad som förväntades av mig och det blev som ni kan förstå ganska trassligt till slut. Och omöjligt till slut. Jag har jättesvårt att acceptera vissa saker hos mig själv och det ger ångest. Jag tror vi alla har en eller flera egenskaper som vi vill jobba med, men vi gör det sällan. Oförmågan att ta emot kritik, skuldkänslor, dålig självkänsla, perfektionism och tvångsmässiga tankar går att förändra. Svårare är det med avsaknaden av beröm/gillande/uppmuntran från föräldrar, orealistiska förväntningar och generellt instabil uppfostran. Jag har accepterat att min familjesituation såg ut som den gjorde och jag förstår varför den gjorde det. Men det betyder inte att mina personlighetsdrag (som ju grundades under den här tiden) sitter som berget. Jag kan ändra på dom. Men det är en kamp – och det är okej. Vi ska ju inte behöva gå runt och skämmas.

Men en sak som jag funderar på är det här med att vi ungdomar är så rädda för att bli vuxna. Direkt efter studenten fick jag ångest för att jag mest av allt ville ha ett jobb och kunna tjäna pengar och flytta hemifrån. Jag har alltid drömt om ett ”Svenssonliv” där hela familjen storhandlar på MAXI och vi bor i villa och åker utomlands varje år. Och kanske är den här drömmen så stor just för att vi inte hade det så. Men alla jag kände skulle utomlands! Dom skulle till Asien och Australien och Nya Zeeland och upptäcka sig själva. De skulle bo i sina ryggsäckar, vandra i för små kängor och käka nudlar (vissa käkade vilda djur de råkat köra över under en nattfärd med några hippies…) på olika hostels. Lära känna världen. Jag skulle jobba extra inom äldrevården. Hur sexigt var det liksom?

Jag testade på att resa. Testade på lite halvdant kanske, men jag var i Thailand med tre tjejer (två av dem hade jag aldrig ens träffat) i tre veckor och åkte runt där nere. Nu åt vi varken vilda djur eller hade kängor på oss men ändå. Jag testade på det och det var inget för mig. Hemma väntade en ny lägenhet och ett jobb.

Och nu sitter jag här, jättegravid och på väg mot det goda Svenssonlivet. Jag har ett fast jobb, en utbildning och ett hem. Jag har Victor som jag älskar mer än något annat på hela planeten och snart har vi en son. Vi har varsin bil och mat i kylen, pengar på banken. En framtid. Jag har alltid drömt om detta. Och jag är väldigt bekväm i att jag vill ha det så. Men mina vänner, alltså ALLA mina vänner, vill fortfarande upptäcka världen, käka konstig mat och tälta. De vill absolut inte slå sig till ro. De vill ”inte ha bråttom”. Jag tror absolut att det finns en inre stress i oss ungdomar – att hinna med. Och det kan ju till viss del vara nyttigt, men jag tror också det finns en rädsla i att bli vuxen. Vuxen och tråkig. Jobba på ett grått kontor och bli tunnhårig. De som hellre är ute och reser och känner sig ofärdiga har alltid en stress komma någonstans. Oftast vet de inte vart de vill heller – bara någonstans. Vill inte fastna liksom. Varför är vi så rädda? Jag är helt övertygad om att de har en inre stress som kommer komma ikapp dem till slut. ”Det är skillnad att nöja sig och vara nöjd”. Men blir man nöjd om man hela tiden söker bortom det som finns? Jag säger absolut inte att det är fel att resa och upptäcka nya saker. Att se sig omkring och lära sig olika kulturer. Det ger såklart en förståelse som heter duga! Men varför har ni så bråttom?

Tack och lov har vi friheten att välja alldeles själva. Vi får läsa, resa, titta, känna hur vi vill. Men jag tror vi har skapat ett samhälle som vi inte är designade för. Vi hinner aldrig med allt. Vad nu allt än innebär för dig. Ta det lite lugnt och stanna upp. Värdera det ni har här (och här kan ju vara på Nya Zeeland)! Det finns många egenskaper jag har skämts för och tränat bort – men att vilja vara här och nu är inget jag skäms för. Jag älskar mitt liv! Och om jag vill åka till Australien och käka en pungråtta imorgon så finns den möjligheten också. Men ingen stress. Vi hinner. Och ja, vi kan dö imorgon. Men vi kan lika gärna inte det.

​- Nu ska jag och mitt trötta nylle hitta på något annat. Den här dagen har gått i slow motion och jag har inte fått något vettigt gjort, suttit och surat och slumrat till i sängen. Funderat och finurlat. Skönt att skriva av sig! Tack för ni läste – eller inte gjorde det. Jag är tacksam. 

​PARANTES; alla lever sitt liv med sina drömmar, det är inte så att jag tycker det är fel att INTE vilja ha ett ”Svenssonliv”. Det jag menar är att vi är stressade att hinna leva och alltid är på språng efter nytt. ”Den som gapar efter mycket….” 😉