TVÅ STRECK PÅ EN STICKA

När jag plussade med Manfred var det som att verkligheten och overkligheten gick hand i hand. Supermärklig och supermäktig känsla. Och lycka. Obeskrivlig lycka. Så att stå där, med sitt andra plus, och inte känna någonting är tufft.

Mensen levde sitt egna lilla liv när den kom tillbaka efter förlossningen. Ibland dök den upp på dag 26. Ibland dag 33. Som ett lotteri fast helt utan glädjeskutt och skrytbilder på instagram. Det fanns ingenting med den som sa regelbunden men trots det så kände jag på mig att någonting inte stämde – på dag 28. ”Du kan blöda rikligare efter en graviditet och förlossning” står det lite överallt på nätet och den som tyckte att rikligt var ett bra ord för Niagarafallen borde kanske ha sett över ordvalet en gång till.  Den märktes liksom. Men det kändes annorlunda. Inte onda bröst eller illamående – men någonting. En känsla.

Av en händelse hade jag en teststicka hemma (pga nojig över en eventuell grav. månaden innan då jag skulle få vaccin mot rödahund) så jag tog med mig Manfred och en burk in på toaletten den eftermiddagen. Ni som inte gjort ett grav.test: det finns massor av olika men de flesta fungerar likadant, där ett streck betyder INTE GRAVID och där två streck betyder GRAVID. Man får alltid minst ett streck, det så kallade teststrecket. När jag prickat någorlunda rätt i burken stack jag ner stickan och räknade till 10 innan jag la den plant på handfatet. När teststrecket visade sig syntes inget annat och jag som fått ett plus på ClearBluestickan med Manfred innan jag ens hann få ut den ur paketet antog att jag hade haft fel. I samma stund blev Manfred extremt otålig och vi gick ut.

En liten stund senare kommer jag på att jag lämnat burken på handfatet och gick för att skölja den medan Manfred nöjde sig i lekpölen. Och där jämte burken låg stickan – nu med två streck. 

Det är nu jag vill skriva att tiden stod stilla, att allt började snurra, att jag inte kunde sluta flina. Eller jag kanske vill skriva att jag började gråta hysteriskt och inte slutade förrän kroppen hade slut på vätska och jag tuppade av. Men reaktionen var noll. Noll och ingenting. Helt tomt. Inte ens en svettig näve. Och sådär tomt var det i flera dagar.

Men snart kom det sakta smygandes. Tankarna. Känslorna. Det första som slog mig var nog att vi ju var tvungna att köpa dubbelt av allt nu. Att det skulle bli dyrt. Sen kom en känsla av orättvisa. Det var inte min tur att bli gravid. Jag visste andra som var mer värda det än mig. Som stått längre och väntat och där tuffade jag före i kön. Som att jag snodde något av någon annan. Sen kom ångesten av att sno Manfreds tid. Den första tiden som var menat för honom och ingen annan. Att han skulle bli storebror och växa upp för fort. Som att vi bytte ut honom. Men även tanken på hur jag skulle orka och vem jag skulle fokusera på. Räcker jag verkligen till?

Ganska snabbt kom jag överens med mig själv om att dela upp dygnet. Att mellan 07-19 när Manfred var vaken var det BARA han som gällde. Och att jag skulle få ha kvällarna att fantisera, drömma, känna och klämma på ärtan. Men om ärtan sparkade första gången som Manfred gick då? Vem skulle jag glädjas med först? Och det var ju orättvist mot ärtan att ge hen så lite tid? Och om jag blev så pass dålig att jag inte orkade ta hand om Manfred?  Jag kände mig så himla vilsen.

Så jag började googla. För även om jag kände mig ganska ensam, så visste jag ju att jag var långt ifrån ensam om att gå igenom det här. Men jag hittade ingen tröst. Bara en tjej som skrev nånstans att hon bestämde sig tidigt för att inte bry sig om eller läsa det negativa – för det fanns överallt. Antog jag. Folk som skulle kolla snett och reagera med ”oj, det var tätt”. Jag som sällan bryr mig om vad andra tycker ville inte höra de orden eller behöva försvara mig inför dem. Så jag hakade på henne – de fick inte nå mig. När det gällde alla andra i alla fall, men jag själv då? Var det någon som var negativ så var det ju jag. Hur skulle jag ge fan i mina egna åsikter?

Även om jag är väldigt känslig, orolig, nojig och känner mycket hela tiden så är jag ganska vis. Jag visste att de här känslorna skulle försvinna. Jag visste att jag inte skulle gå runt och vara uppgiven resten av livet. Jag visste att jag skulle känna glädje och lycka och eufori över ärtan också. Någon gång. Det var okej att jag var chockad och ledsen och orolig. Alla känslor är okej att känna, vad det än gäller. Och det visste jag.

Jag fick helt enkelt söka tröst i mig själv. ”Jävligt lätt” kanske någon tänker nu. Men jag lovar att du kommer tillrätta med allt, någon gång. Och om inte genom dig själv – så genom mig. Det är mitt mål med att vara så pass öppen och naken om det här. För även om man känner sig skyldig i att inte vara glad över något så underbart som en graviditet, vare sig det är första eller sjuttioelfte barnet, så är det OKEJ och jag vill att alla ska veta det. Och jag vill att du ska kunna luta dig tillbaka här och känna att du inte är ensam. Och att det löser sig. Det gör det alltid.

Idag är jag väldigt glad över vår lilla ärta och jag blir stolt när jag tänker att Manfred ska få ett syskon. Så mycket de kommer ha nytta av varandra! Det pirrade exakt lika mycket på första ultraljudet den här gången som när vi fick se Manfred för första gången. Och att diskutera namn är lika roligt (och frustrerande!) som det var sist. Jag har också hittat ett slags lugn. Den här gången vet jag ju hur det känns på BB. Hur det känns när förlossningen drar igång. Hur lugn jag är i många situationer. Hur galen och psycho jag blir i andra. Att alla faser går över och att utvecklingen är så jäklig häftig att följa.

Och jag vet att jag är en grym mamma.