tankar kring alkohol

Jag är inte på något vis alkoholist men jag har svårt för alkohol. Det är en problematik i sig att jag tål alldeles för mycket. Jag har inte däckat en enda gång pga alkohol och bara det är väl en varningsflagga i sig. Jag dricker för mycket, precis som, typ, alla andra. För vi gör ju det, dricker för mycket. Och till vilken nytta? Varför väljer vi att häva i oss såna kopiösa mängder? Varför tycker vi det är roligt att häva i oss? Varför är det en självklarhet att dricka och varför märker alla om det är någon i umgänget som inte gör det? Varför får man ibland höra ”men du kan väl dricka lite?”. Jag själv har ju varit en del av den här hetsen, jag har också påpekat ett vattenglas och tyckt att man visst kan dricka alkohol även om man ska upp och jobba dagen efter. Så jag är inte det minsta förvånad att det nyktra påpekas – men varför?

Tanken på den här alkoholhetsen har inte varit speciellt aktuell i min skalle tidigare. Det är bara på senaste månader som jag nått någon slags punkt där jag ifrågasätter hela grejen. Jag har också dragit slutsatsen att för mig är det inte värt det. För många gånger gör vi saker utav egen vinning, men vilken vinning finns det i en riktig jävla fylla? Att man har roligt? Jaha, men om du vaknar upp dagen efter med en ökeninvaderad munhåla och en hemsk känsla i exakt hela kroppen -då är det ju inte alls lika roligt längre, eller? Och om du druckit så mycket att du inte minns det? Är det fortfarande roligt då? Och ska du behöva dricka för att någon annan vill det? Varför får vi inte bestämma själva och om vi nu bestämt oss, varför är det så konstigt?

Och om du tänker efter så inser du nog snart att det förväntas att du ska dricka ibland. Att det är en självklarhet att du ska ha en flaska vin eller en påse öl med dig till festen. Och har du inte det så måste du försvara dig för allt i världen. Du förväntas också att ta ett glas till maten ibland. Annars blir folk förvånade. Som tjej kanske du får höra ”vadå är du gravid eller?”. Är inte det rätt sjukt? Att någon annan liksom tar för givet och bestämmer att du ska dricka? Och att det måste ifrågasättas och försvaras om det inte blir som någon annan bestämt? Senast i lördags fick jag höra ”men Josefine, du ligger efter!” Nej jag ligger inte efter. Jag vill bara inte ha mer.

Jag kan fortfarande dricka några öl eller glas vin. Men jag vinner ingenting på att dricka mig packad. Jag vinner ingenting i att ta ett glas till maten heller (förutom att det kan vara gott) När jag fick förfrågan vad jag gör om alla andra tar ett glas rött, svarade jag att jag nog också tar ett. Varför då? Jo, för att vara social. Jaha, men vill jag verkligen ta ett glas för att andra gör det? Är det värt det för mig? Är det värt det för mig så gör jag det, är det inte det så låter jag bli. Simple as that.

Jag är varken alkoholist eller nykterist, jag är bara försiktig och jag tycker nog att alla ska ifrågasätta sig (och det gäller med de flesta val vi gör i livet) Vi lever i en sådan kultur där alkohol är en stor del i vårt sociala umgänge, speciellt när vi är unga. Att när vi ses så är det alkohol inblandat. Och den här filosofin att det är gott med öl, vin, drink – det finns ju jättemycket annat som också är gott! Du kan väl lika gärna dricka ett iskallt glas med cola, eller juice, eller vatten eller hallonsoda. Du får givetvis dricka en öl också – men det är rätt intressant (och skrämmande) om du nu tänker efter varför du dricker.