STRESSENS MORSA & KUSINBUS
När syrran frågade mig i måndags om jag kunde vara barnvakt åt My några timmar idag medan hon var hos frisören så sa jag såklart ja. Men ganska snart insåg jag ju att jag också har en onge nu och att det där med att bara hänga lite på stan med en lånad bebis inte alls fungerar längre. Det var med oro i kroppen jag packade in en halvsur Manfred i bilen och styrde mot stan. Jag menar, Manfred ska äta och om han nu skulle tycka att åka vagn inte alls går för sig – vad gör man då? Och My? Tänk om hon blir jättemammig och skitsur för att det är mitt nylle hon ser när hon i sin tur vaknar ur middagsvilan. Därför tog jag det säkra före det osäkra och gick hem med knoddarna till Emma. Där busade My loss (dvs försöka slicka på ca allting) och Manfred … ja, han sov som vanligt sig igenom det hela! Det var inte förrän vi skulle gå som Manfred protesterade högt och tydligt över att ha blivit väckt från tuppluren, fått torr blöja och åter igen fått på sig overallen – dessutom att ligga i insatsen på vagnen, UTAN ATT RULLA? Det går liksom inte för sig att sitta i babyskyddet om inte bilen kör och det går inte att ligga i vagnen om den inte rullar för herrn. My, som vanligtvis delar vagnen med sin storasyster Lilly, sträckte ut sin hand mot Manne för att kunna hålla honom i handen när han skrek. JAG DOG SÅ GULLIGT! Manfred var tyvärr inte minsta intresserad av sin kusins hand. Men så fort vi kom ut i kylan så däckade dom båda två. Pjuh!
Nu är vi hemma från stan efter att ha flängt runt på alla dess småvägar eftersom trafiken stått stilla pga okänd anledning. Gissa om paniken spred sig där jag satt och målade upp en bild av hur Manne gapskriker av hunger med nerbajsad blöja och med mig gråtandes i framsätet utan att komma någonstans. Som att den här inre stressen inte var nog? Vet inte varför men det känns som jag har flugit fram och tillbaka och hit och dit i tre veckor. Jag har noll koll på mig själv. Men! vi kom hem hela och nu vägrar bebis att vakna.. Och vart är pappan? Och min fläskpannkaka? Ja jag undrar de ja.