solhälsning

Jag trillade med cykeln idag på väg till jobbet. Tillåt mig att skratta åt mig själv och SNÄLLA, dela detta skratt med mig! För helt ärligt så är man ju SÅ osmidig och ful när man slår i backen och inte nog med det, så är den första tanken efter att man slagit halvt ihjäl sig aldrig att ”oj, nu slog jag ihjäl mig”. Nej för det ENDA du bryr dig om är om någon annan såg när du slog ihjäl dig. Egentligen så var det ett extra osmidigt fall som ägde rum i morse. För först liksom gled jag faktiskt lite snygg med bakhjulet i en sväng och satte ena foten på marken och cykeln la sig ner. Men när jag väl har skött det ganska snyggt så TAPPAR JAG BALANSEN och skuttar några steg med foten framåt. Då blir tyngdlagen lite arg och ba ”nänänä” och så trillar jag framåt med överkroppen. Så där står jag, redan försenad, med både händerna och fötterna i marken och med röven i vädret som någon jävla solhälsning. ”Var det någon som såg?” tänkte jag och tittade upp. Japp det var det. Jag cyklade väldigt sakta resten av vägen.