SELFIE.

Såhär fräsh är jag inte idag mina vänner. Ligger helt jävla utslagen på soffan och hade precis somnat när Pontuz ringer mig för att bara snacka lite. Jag vet inte hur vi hamnade där. Han var ju min första kärlek och jag vet att inget i mitt liv kommer slå den känslan man liksom bär runt i en liten ryggsäck efter sin första kärlek. Det störde mig först, att jag aldrig kommer glömma bort honom. Men nu såhär tre år senare så har jag accepterat att man inte kan radera något så otroligt viktigt och obetalbart som kärlek. Men det har liksom inte alltid varit en dans på rosor. Vi var tidigt överrens om att vara kompisar och fortfarande träffas, ah men typ på en kaffe eller en sväng på stan. Det gjorde att jag fick en känsla av att äga honom, en självisk och idiotiskt onödig känsla som jag tror vi alla känner nån gång. Och under en snefylla från min sida, där jag gick hem i regnet utan jacka och grät för jag kände mig så sjukt tom skrev jag till han och bad på mina bara knän att han skulle ta tillbaka mig. Och han nappade! Nu funkade inte det och jag blev sådär tom och ledsen och arg så jag sa upp kontakten med han. Tog bort nummer, tog bort han från Facebook – allt. Jag vet inte hur det kom sig att vi började prata igen men det är jag ju glad för. Det tog dock väääääldigt länge innan det beslutet togs av mig. Men sedan dess har vi varit väldigt bra vänner och träffas fortfarande ganska ofta. Är inte sunt att hänga med sitt ex en gång i veckan, men det blir ofta så att vi ses och bara catchar up. Han är en utav de jag verkligen kan prata med och han är jävligt klok så nja, jag är rätt nöjd. Och så är han jävligt lojj och oseriös i många lägen och då vill jag döda honom. Typ, sätta han på en stol och slå han i ansiktet med en torsk. Men oftast är han shysst. Förutom när han ringer och väcker mig för att inte säga NÅNTING. Haha. Gulle