REN JÄVLA STOLTHET

Det vore ju jättekonstigt om alla människor gick runt och var medvetna hela tiden. Jag tror inte att vår tacksamhet vore densamma om vi hela tiden var 100% medvetna om hur bra vi har det. Då vore säkerligen ingenting bättre än något annat – nånsin. Jag tror stenhårt på klyshor som "Ingen utsikt är så vacker som den utsikt som innebar en jäkla uppförsbacke" och så vidare och jag tror på lyckohjulet som jag tidigare berättat om – att allt liksom går runt, runt, runt. Även glädjen. Vi kan inte gå runt och bara glada jämt. I någon Disneyfilm säger en karaktär "är man inte ledsen ibland så märker man ju inte när man blir glad" och så är det ju verkligen! Vi måste ju vara medelmåttiga ibland för att kunna bli top noch, vi måste känna oss fula innan vi känner oss säxi, vi måste vara hungriga innan vi blir mätta OCH SÅ VIDARE

Men min graviditet har verkligen inneburit en enorm tacksamhet – hela tiden, varje dag. Ett tag blev det till och med överväldigt att hantera denna blödiga lycka,glädje och tacksamhet. Nu har jag vant mig vid alla dessa känslor och jag är fortfarande on cloud nine! Och igår satt vi där på soffan, båda efter en lång jobbdag, mätta på mackor och mjölk – och bara njöt av varandra och vår bebis. VÅR BEBIS! Vi har en bebis! Han är där inne och han tycker det börjar bli trångt nu för det bökas rejält. Victor klappar utanpå – Manfred klappar innanför – kärleken är enorm. Jag var rädd att jag inte skulle känna kärlek för honom innan han var här. För hur älskar man någon man aldrig sett? Aldrig vidrört? Nu är det en sån självklar kärlek som bubblar överallt, i varenda cell av min kropp. Inte bara för vår älskade son utan också för min älskade Victor. Och det är en grym jävla stolthet att få bära på hans son ♥️