PÅ AUTOPILOT I VARENDA VRÅ

Ni, som inte har barn, kanske tror ni upplevt kroppens autopilot. Kanske på jobbet en söndag med några för många öl fortfarande pumpandes i blodet, eller kanske efter ett break-up. Men att leva på autopilot som småbarnsförälder är något från en helt annan värld. Man liksom bara pruttar på i sin skrotiga lilla bil, kulle upp och kulle ner. Tutar till ibland innan man pruttar vidare. Det har blivit ens allmäntillstånd att alltid, någonstans i bakgrunden, vara lite tröttare än övriga mänskligheten. Man bara gör. Fast ibland sitter man ihopkurad på golvet och hysteriskt drar sig i håret och undrar vad fan man har gjort. Går det ångra sig? Ja, så tänker man ibland så får inte en chock nu. Men oftast så lägger man bara in en till växel. Som idag. När lilleman ville att vi skulle vakna vid 05 och man inte orkade tycka det var jobbigt. Och sen när han somnade vid halv åtta så drog man igång och vårstädade varenda vrå i hela hemmet. Vi snackar:
– torka av dörrar
– torka ur badrumsskåp/lådor
– torka lister
– torka ur kökslådor
– putsa fönster
– rensa avloppet i ena handfatet på toaletten
– mata bebis med pärongröt (succé!)
– byta sängkläder
– damma
– dammsuga
– moppa golv

Ja, ni hajjar. Vid tre i eftermiddags ville jag gå och lägga mig. Nu är klockan inte ens fem och jag funderar på om jag kommer orka vara vaken till halv sex ens. Men så kommer jag ju på .. att jag har barn. Att det inte finns något som heter ”en kväll på soffan”. Manne har visserligen varit en snäll bebis som gett mig och Victor kvällarna för oss själva, men senaste veckan har han inte alls velat gå och lägga sig. Och när han då väl somnat så sover man själv. Sen är man igång igen. Prutt prutt prutt prutt prutt.

Nä, jag luktar svett och gammalt avloppsrens blandat med rengörningsmedel. Så när jag satt igång 4e maskinen tvätt ska jag ta en dusch. Sen laga färsbiffar med blomkålsmos. DE NI!

Godnatt