NÄR MAN KÄNNER SIG SOM VÄRLDENS SÄMSTA MAMMA

Okej, efter ett totalt breakdown igår kväll från min sida så tänkte jag att jag bjussar på en liten förklaring till er blivande mammor hur frustrerande en situation kan vara. Till exempel när ditt barn är grinigare än den mest känsliga tonåringen och du står handfallen och lipar.

Jag påminns ofta om hur mycket jag trodde jag kunde om barn men hur långt uppe i det blå jag lullade omkring egentligen. Jag upprepade orden "jag kan mycket om barn, men jag har ju aldrig haft barn" och det har liksom blivit tydligare och tydligare hur lite man faktiskt vet, även om man lagt ner 10.000 timmar på googlingar om både bajs och påklädning. Det här med att barn går igenom utvecklingsfaser hade jag inte en aning om innan min gravid-app plingade till och talade om för mig att Manfred mest troligt var inne i sin första. "En vad?".

Jo. Första året händer så OTROLIGT mycket, inte bara till vikt och längd. Barnens uppfattning om omvärlden springer iväg med en ryslig fart, synen utvecklas från ganska värdelös till perfekt på ca 3 månader (för friska ögon då såklart) och bara det innebär en sjuk påfrestning för de små liven. Plötsligt blir de medvetna om omvärlden och färger, känner igen mamma och pappa, dras till ljuset och alla sorters skärmar. De blir sedan medvetna om att de själva är en del av världen, hittar sina fötter (och andra kroppsdelar…) och ska ständigt suga på sina händer. De lär sig "se" sambandet med en gardin som vajar i vinden. Ah ni hajjar. Allt detta ska den lilla hjärnan ta in och hantera, vilket gör att varje grej de lär sig ofta innebär en mer svårhanterlig bebis.

Manfred var väl som de flesta andra bebisar i början, bara sov, åt, sket och sov igen. Men så vips började han bli jobbig. Det krävdes mer av mig helt plötsligt och då gällde det att jag ställde om mig snabbt. Att jag fort skulle lära mig tyda hans nya rutiner och regler – för att han sen helt plötsligt skulle återgå till att bli sig själv igen efter bara några dagar. Jag vet inte om det var för att jag vande mig vid hans utvecklingsfaser eller om de inte var så märkvärdiga, men de har varit väldigt enkla nu när jag tänker tillbaka. För igår stod jag här, i fas nummer fyra och kände mig totalt hopplös.

Jag måste ändå säga att jag är lugnet själv med Manfred, en sida som jag ALDRIG haft innan. Det fanns liksom inget lugn i mig tidigare. Mitt tålamod har vuxit i takt med honom, men igår var det katastrof. Han ville varken sitta, ligga eller stå. Han ville inte ha boken, giraffen, leksaksnycklarna. Han ville inte vara vaken och han ville inte sova – inget dög. Då tänkte jag ju att han måste vara hungrig eftersom han ätit jättedåligt under dagen och det var 4 timmar sen sist. Men nej. Han gallskrek så fort jag kom nära med flaskan och spottade ut de 10ml han fått i sig. Då brast hela jag och medan jag försökte söva honom i vagnen och han slet ut nappen för sjuttioelfte gången blev jag arg på honom. Hade V varit hemma (han var och donade med fastigheterna) så hade ju såklart han fått ta över, men jag stod där ensam och var arg på min bebis. Det tog väl mig ca en halv sekund att inse hur fel det kändes och då började jag störtlipa. Sen grät jag tills V kom hem. Jag kände mig för första gången hjälplös och som världens sämsta mamma.

Manfred orkade tillslut inte kämpa emot mer och somnade medan V gungade honom i vagnen och jag tröståt. När han somnat la jag mig i V knä och han tröstade mig med att han också känner sig frustrerad ibland och att det är okej. För det ÄR okej att bli arg, ledsen och tokig. I långa loppet är det ju inte bebis man är arg på – inte så att de små rackarna är jävliga med flit. Detta hör ju till utvecklingen och OJ så mycket större och gladare bebis är efteråt. När vi väckte Manfred vid elva för att testa att ge mat eftersom han inte ätit sedan 16(!!!!!!!!!!!) så bad jag om ursäkt och förklarade läget. Sen somnade vi gott allihopa.