När jag tänker efter…
… så har jag alltid haft ett jävla flyt. Eller egentligen handlar det kanske inte om flyt, eller? Allt har liksom löst sig för mig – jämt. Jag har aldrig haft otur. Aldrig. Jag har inte varit arbetslös sen studenten, jag har dessutom fått de jobb jag velat ha. Jag sa upp mig för att kunna plugga men när jag sa upp mig hade jag inte ens sökt in till utbildningen och det var först när jag blev färdig med den som jag insåg att det är jättesvårt att komma in och läsa till undersköterska med godkända betyg och dessutom så pass bra betyg som jag hade. Men jag sökte – och kom in. Utan problem. Fick ett vikariat direkt efter att jag var klar och strax där efter fick jag förfrågan om en fast tjänst. Nu har jag skrivit på den fasta tjänsten och får dessutom stort förtroende för min initiativförmåga att ta "kontroll" och min ledarroll uppmärksammas i olika situationer här. Det är så himla roligt och jag är så stolt över mig själv. Jag känner mig lyckad. Och det är ju ganska osvenskt. Men är det flyt? Eller vad är det som gör att vissa får allt serverat på ett fat? Får man ens det serverat? Jag har såklart jobbat hårt, men det har gått så fort allting och jag kan inte avgöra om jag har tur eller vad det är som gör mig så framgångsrik i det liv jag har? Vi pratade lite om det här över en snabb fika i veckan, att det handlar helt om min inställning. Men det var ju knappt 1 år sen jag låg i min första depression? Då hade jag ju knappast någon pepp i blodet. Kan man bara vara sån?? Omedvetet aspeppad och fokuserad? Det känns lite som 50% av min kropp bara kör på efter sin lista på "to-do" och sin karta. Medan resten av kroppen är lite mer ängslig och eftertänksam.
Sen har jag ju en extremt lyckad vänskapskrets. Jag har alltid haft många kompisar, men på senare år har kvaliteten varit viktigare än kvantiteten. Men jag har ju de bästa! Och det är också ganska overkligt på något vis. Sen har jag hittat Victor, men det var inte bara att glida in på min räkmacka och så var allt frid och fröjd. Vår relation är ju helt annorlunda än karriären. För medan jag känner att karriären liksom sköter sig själv så är vårdnaden av vår relation ständigt i mitt fokus. Men jag känner samtidigt enorm tur som har hittat Victor. Han är min soulmate. Han är mitt bubbelvin! ♥️
Oj, det blev verkligen bara ett kladdikludd av mina tankar här! Hoppas ni förstod… Eller det gör nog ingenting om ni inte hajjar – det var extremt skönt att skriva av sig!
GODNATT♥️