MIN UPPLEVELSE AV AMNING – DET ÄR INTE ALLS MYSIGT
Att ha ett öppet sinne inför nya saker är jäkligt viktigt. Låta det finnas förhoppningar men kanske inte alltid nödvändigtvis en förväntan. Men att behålla fötterna på jorden samtidigt som man ger sig in på något som till lika stor del berör en annan människa som dig själv är inte enkelt. Och samtidigt som man får höra från andra och din inre röst upprepar att ”det är okej” så känns det långt ifrån okej. Det här är min upplevelse av något jag trodde var så himla självklart och naturligt, men som inte alls visade sig vara det.
Han tog bröstet så fort vi möttes. Jag var hög som ett hus efter kejsarsnittet och jag kunde knappt hålla reda på mina armar, men han skötte sig själv. Han visste vad han skulle göra. Han kände igen min lukt sa dem. Jag såg knappt hans ansikte det hela första dygnet utan det var mitt i natten som jag fick en uppenbarelse att han var här när jag låg och tittade på hur Victor försökte söva honom i famnen. Victors trötta ansikte. Han hade varit vaken i snart 48 timmar och jag tror han hade en mer överrumplad upplevelse än vad jag själv hade när Manfred kom till världen. Jag var för svag för att ens orka byta position i sängen, så Victor fick snällt byta blöjorna och ge mig Manfred när han var ledsen och hungrig. Bröstvårtorna blev såriga på en gång men barnmorskorna skämde bort mig med Purelan. Som en igel sög han på mig men alla läkemedel i kroppen plus alla nyförlöst-och-plötsligt-mamma-hormoner gjorde att jag inte riktigt tänkte så mycket på det. Det gick ju bra det här. Det sa ju alla.
Hemma fortsatte jag att amma som på order och det var svårt att få till en skön ställning i början. Jag var mer eller mindre handikappad så jag var beroende av Victor till 100%. Jag var trött, känslig och hade svårt att acceptera att det tog tid. Han bara sög och sög och sög och jag somnade till och vaknade gång på gång när huvudet trillade neråt. Nätterna var extremt långa och bebis verkade aldrig bli nöjd. Jag satt bara och väntade på att han skulle bli klar. Jag blev irriterad. Inte på honom – men på situationen. Det var ingen som sagt till mig att man kan behöva amma i TIMMAR. Brösten såg ut som två avlånga pumpor och började göra ont. De var varma och rann konstant. Och som nybliven ammeska trodde jag att det var väl såhär det skulle vara. Men jag började må riktigt dåligt, det var inte alls mysigt att amma. Det var skitjobbigt och jag bara grät.
När vi var på återbesök på FamiljeBB för att lämna blodprover så fick vi hjälp med amningen. Jag hade jättemycket mjölk och fick pumpa ur dom ordentligt för att undvika mjölkstockning. Jag fick massa tips om hur jag skulle hålla Manfred och låta det andra bröstet sympatidroppa medan jag ammade. Jag var som en helt ny människa när vi gick därifrån! Brösten var lättare och jag fick nytändning på att amma igen. Men nu skulle det bunkras upp med kuddar till höger och vänster, brösten fick inte vara för fyllda för då fick inte Manfred grepp så jag var tvungen att handmjölka – sen skulle jag få till en skön ställning för Manne medan jag rann och rann från det fria bröstet. Jag kunde därför inte sitta bland folk och amma utan fick stänga in mig – med en bebis som bara sög och sög och aldrig blev nöjd.
Jag började därför pumpa flera gånger om dagen för att få koll på hur mycket jag producerade, och insåg att istället för att överproducera mjölk så gav dem alldeles för lite. Jag pumpade och gav på flaska men Manfred ville alltid ha mer när flaskan var slut. Då kom ångesten. Jag kunde inte tillfredsställa honom. Jag kunde inte ge tillräckligt med mat för att mitt barn skulle bli mätt. Typ min viktigaste uppgift i livet och jag klarade inte av det. Jag hade misslyckats och Manfred skulle aldrig knyta an till mig.
Men jag kämpade på. Gråtandes satt jag och ammade och Manfred blev bara mer och mer hysterisk och tillslut lämnade jag bara över honom till Victor. Jag orkade inte. Då märkte jag hur lugn han blev. Tjena hysterigråt! Manfred ville hellre vara hos sin pappa än hos sin mamma, för morsan hon gav ju ändå ingen mat och satt bara och grät – då var det lugnare hos farsan. Jag fick senare förklarat för mig att han känner av min stress samtidigt som han känner lukten av mjölken, och rent instinktivt söker han bröstet för mat och blir lättare lite gnällig hos mamma än hos pappa som inte luktar mat. Men att sitta där med tuttarna åt alla håll, helt utpumpad, gråtandes och med en bebis som ”väljer bort dig” gav ju inget lugn precis. Och såhär höll vi på innan jag vågade mig på ersättningen. Bara för att täcka upp liksom. Och BÄM, Manfred blev nöjd på en gång. Men där satt jag och kände mig fortfarande urusel som misslyckats med mitt uppdrag. Jag kände mig mer och mer som en barnvakt och det var jobbigt att se Victor glänsa som pappa (samtidigt som det var härligt att se♥) Det var jobbigt att det gick så bra för honom men inte för mig – för någonstans finns ju fördomen att mamman kan och pappan måste lära sig – inte tvärt om. Jag kände mig inte som en mamma. Därför fick också Victor mata de flesta gångerna. Jag sköt liksom det ansvaret ifrån mig. Jag var ju ändå inge bra.
Allt fokus hamnade på allt som gick fel vid matningen och det gjorde att jag grät hejdlöst så fort Manfred gav ifrån sig ett pip. Orden ”jag är en dålig mamma” ekade mellan väggarna, så det spelade det ingen roll vad det var för nu var självförtroendet helt i botten. Igår insåg jag att det största problemet är att Manfred inte bekräftar mig. Och herregud, han är en 2 veckor gammal bebis – han ska inte behöva bekräfta mig!! Men på grund av mina egna hjärnspöken så har det blivit svårt att knyta an till honom 100%. Jag älskar honom över allt annat – min extrema oro är ett bevis på det. Men detta har gjort att jag såg honom som ett jobb mer än som en gåva. Och känslor är känslor och de får komma som de gör, men det är ju extremt påfrestande att må så här. Kvällarna gav ångest för kväll betyder natt och natt betyder att behöva vakna och påminnas om att ”jag inte kan”.
Att få barn är underbart men att växa in i rollen som vandrande matmaskin är tufft. Kanske hade det underlättat om jag tog mig tiden att gå på föreläsningen om amning, kanske hade jag varit mer beredd. Kanske hade det inte spelat någon roll, inte läge att vara efterklok heller. Och vad det än beror på så är det som det är och jag har känt alla möjliga känslor och testat mig fram. Mer ofta än sällan krånglar det och vi alla kämpar på. Vissa väljer att fortsätta amma men man känner ju själv vad som funkar. Jag tvingade mig själv att låta bli amningen. Förstå mig rätt: det var ett helvete att amma men jag ville så gärna!! Så hade inte Victor varit så positiv och påstridig om ersättning så hade jag nog fortfarande suttit och lipat mig igenom dagarna.
Summa av kardemumma; jag pumpar i takt med Manfreds måltider. Vill han äta varannan timme pumpar jag varannan timme. Men jag får inte ut mer än ca 60ml per pumpning och lillknorren vill ha ca 130ml per gång. Därför kompenserar vi med ersättning, så han får bröstmjölk varannan måltid och ersättning varannan. På nätterna får han ersättning. Jag ger bröstet när han är mammig och har svårt att komma till ro. Då ligger han där och duttar en liten stund och jag hinner inte känna stress. Detta är vad som funkar för oss, Manfred och mig. Och Victor också. Vi är ju ett team! Varje dag och varje matningstillfälle blir lättare och lättare och jag mår i det stora hela väldigt mycket bättre. Ibland blir jag ledsen men det ska man väl som mamma? Känna oro? Nu känner jag mig mer och mer som en mamma och jag knyter an lite mer för varje dag. I vår takt! Och jag känner verkligen hopp. Så alla ni söta där ute som kämpar, det BLIR bättre även om du är övertygad om att det lyckliga är slut nu. Jag lovar. Testa dig fram och lyssna på magen (inte på hjärtat för då är du förlorad!) Du vet vad som är rätt. Och ge det tid. Du hittar rätt till slut♥️
Men Gud- ingen press! Det viktigaste är ju en glad familj med en nöjd mamma, mätt bebis och glad pappa. Om det kommer med ersättning eller av helammning är sak samma. MEN jag förstår dig till 100% och har typ HÄNGT på amningsmottagningen för tips. MEN min bröstmjölksproduktion hänger inte med i samma takt som bebbens…. Och eftersom att bebbens pappa är på utlandstjänstgöring fanns inget val än ersättning. En skrikande bebis blir för mycket för mammahjärtat. Men det här med amning är ju så stereotypt och normen att alla ska amma är så djupt rotad. Jag fatta det på väg till amningsmottagningen när jag stressat sönder hela morgonen för å hinna dit.
Men om du vill öka din mjölkproduktion kan du försöka pumpa lite oftare eller bara ligga med bebisen hud mot hud också får habsburgarna. Det stimulerar tydligen produktionen. Anyways anknytningen kommer inte med amningen, det är ju din närvaro, din doft, din röst! Han hänger ju med dig 80-90% av dygnet! Det ger anknytning! För oss la sig alla nojjor vid 5 veckor typ och vi blev lugna, jag och bebben blev bästa a-teamet. Också får pappa fixa världsfred i Afghanistan ?
Du klarar allt super! ?❤️
Men Gud- ingen press! Det viktigaste är ju en glad familj med en nöjd mamma, mätt bebis och glad pappa. Om det kommer med ersättning eller av helammning är sak samma. MEN jag förstår dig till 100% och har typ HÄNGT på amningsmottagningen för tips. MEN min bröstmjölksproduktion hänger inte med i samma takt som bebbens…. Och eftersom att bebbens pappa är på utlandstjänstgöring fanns inget val än ersättning. En skrikande bebis blir för mycket för mammahjärtat. Men det här med amning är ju så stereotypt och normen att alla ska amma är så djupt rotad. Jag fatta det på väg till amningsmottagningen när jag stressat sönder hela morgonen för å hinna dit.
Men om du vill öka din mjölkproduktion kan du försöka pumpa lite oftare eller bara ligga med bebisen hud mot hud också får habsburgarna. Det stimulerar tydligen produktionen. Anyways anknytningen kommer inte med amningen, det är ju din närvaro, din doft, din röst! Han hänger ju med dig 80-90% av dygnet! Det ger anknytning! För oss la sig alla nojjor vid 5 veckor typ och vi blev lugna, jag och bebben blev bästa a-teamet. Också får pappa fixa världsfred i Afghanistan ?
Du klarar allt super! ?❤️
Men Gud- ingen press! Det viktigaste är ju en glad familj med en nöjd mamma, mätt bebis och glad pappa. Om det kommer med ersättning eller av helammning är sak samma. MEN jag förstår dig till 100% och har typ HÄNGT på amningsmottagningen för tips. MEN min bröstmjölksproduktion hänger inte med i samma takt som bebbens…. Och eftersom att bebbens pappa är på utlandstjänstgöring fanns inget val än ersättning. En skrikande bebis blir för mycket för mammahjärtat. Men det här med amning är ju så stereotypt och normen att alla ska amma är så djupt rotad. Jag fatta det på väg till amningsmottagningen när jag stressat sönder hela morgonen för å hinna dit.
Men om du vill öka din mjölkproduktion kan du försöka pumpa lite oftare eller bara ligga med bebisen hud mot hud också får habsburgarna. Det stimulerar tydligen produktionen. Anyways anknytningen kommer inte med amningen, det är ju din närvaro, din doft, din röst! Han hänger ju med dig 80-90% av dygnet! Det ger anknytning! För oss la sig alla nojjor vid 5 veckor typ och vi blev lugna, jag och bebben blev bästa a-teamet. Också får pappa fixa världsfred i Afghanistan ?
Du klarar allt super! ?❤️
Med min första son funkade amningen i tre veckor. Sen sinade jag. Jag kämpades å slet i flera dagar (gav ersättning då såklart..) å pumpade brösten en halv meter långa typ. Fick ut cirka 50ml på båda. Så efter fyra dagars försök så ställde jag undan pumpen och bara gav ersättning = mycket nöjdare barn också. Han blev ju mätt!
Med andra sonen funkade det i tre dagar. Då hade jag ändå inställningen att ”det är ett nytt barn, det kan funka”. Också mer nöjt barn. Jag tror helt ärligt att en del inte är skapta för att kunna amma. Med första sonen tyckte BVC-tanten att ”det var ju dåligt”. Precis vad man ville höra. Med andra vände jag mig till BB och de sa bara ”vill du ha hjälp så finns det hjälp att få, annars gör du precis som du vill. Thanks god! Men jag vet frustrationen. Om några veckor när allt är igång så kommer det bli bra. Mina båda har sovit nästan hela nätterna sen de fick ersättning.
Med min första son funkade amningen i tre veckor. Sen sinade jag. Jag kämpades å slet i flera dagar (gav ersättning då såklart..) å pumpade brösten en halv meter långa typ. Fick ut cirka 50ml på båda. Så efter fyra dagars försök så ställde jag undan pumpen och bara gav ersättning = mycket nöjdare barn också. Han blev ju mätt!
Med andra sonen funkade det i tre dagar. Då hade jag ändå inställningen att ”det är ett nytt barn, det kan funka”. Också mer nöjt barn. Jag tror helt ärligt att en del inte är skapta för att kunna amma. Med första sonen tyckte BVC-tanten att ”det var ju dåligt”. Precis vad man ville höra. Med andra vände jag mig till BB och de sa bara ”vill du ha hjälp så finns det hjälp att få, annars gör du precis som du vill. Thanks god! Men jag vet frustrationen. Om några veckor när allt är igång så kommer det bli bra. Mina båda har sovit nästan hela nätterna sen de fick ersättning.
Med min första son funkade amningen i tre veckor. Sen sinade jag. Jag kämpades å slet i flera dagar (gav ersättning då såklart..) å pumpade brösten en halv meter långa typ. Fick ut cirka 50ml på båda. Så efter fyra dagars försök så ställde jag undan pumpen och bara gav ersättning = mycket nöjdare barn också. Han blev ju mätt!
Med andra sonen funkade det i tre dagar. Då hade jag ändå inställningen att ”det är ett nytt barn, det kan funka”. Också mer nöjt barn. Jag tror helt ärligt att en del inte är skapta för att kunna amma. Med första sonen tyckte BVC-tanten att ”det var ju dåligt”. Precis vad man ville höra. Med andra vände jag mig till BB och de sa bara ”vill du ha hjälp så finns det hjälp att få, annars gör du precis som du vill. Thanks god! Men jag vet frustrationen. Om några veckor när allt är igång så kommer det bli bra. Mina båda har sovit nästan hela nätterna sen de fick ersättning.
Jag funderar också på att ge upp pumpningen, jag hinner inte under dagarna (prioriterar inte en omgång när jag väl får 20 min av fria händer) så han får 90% ersättning och 10% bröstmjölk just nu och då känns det lite som ”sak samma”. Men ibland vill han ha bröstet för tröst och då vill jag ha lite gotte kvar till de stunderna,… men skön och vettig inställning du förde över till mig här! Mer sånt ????
Jag funderar också på att ge upp pumpningen, jag hinner inte under dagarna (prioriterar inte en omgång när jag väl får 20 min av fria händer) så han får 90% ersättning och 10% bröstmjölk just nu och då känns det lite som ”sak samma”. Men ibland vill han ha bröstet för tröst och då vill jag ha lite gotte kvar till de stunderna,… men skön och vettig inställning du förde över till mig här! Mer sånt ????
Jag funderar också på att ge upp pumpningen, jag hinner inte under dagarna (prioriterar inte en omgång när jag väl får 20 min av fria händer) så han får 90% ersättning och 10% bröstmjölk just nu och då känns det lite som ”sak samma”. Men ibland vill han ha bröstet för tröst och då vill jag ha lite gotte kvar till de stunderna,… men skön och vettig inställning du förde över till mig här! Mer sånt ????
Ja brösten har fått en väldig längd!! ? jag skäms lite för att berätta för BVC att jag gett upp amningen trots att vår BVC-tjej är helt fördomsfri. Jäkla mäck med de här pattarna….
Ja brösten har fått en väldig längd!! ? jag skäms lite för att berätta för BVC att jag gett upp amningen trots att vår BVC-tjej är helt fördomsfri. Jäkla mäck med de här pattarna….
Ja brösten har fått en väldig längd!! ? jag skäms lite för att berätta för BVC att jag gett upp amningen trots att vår BVC-tjej är helt fördomsfri. Jäkla mäck med de här pattarna….