MED MOBILEN FASTLIMMAD I HANDEN.

Jag kommer ihåg, det var länge länge sen. Det var en tid där livet gick ut på att ta sig ur klassrummet riiiiiktigt låååångsaaaamt för att ta svinlång tid på sig att klä på sig så att lärarna hann gå till lärarrummet, så man kunde skita fullständigt i att gå ut på rasten. Eller era lärare kanske inte var så hårda med att man ju faktiskt skulle vara ute och röra på sig på rasten? Vi hade rastvakter som liksom sökte igenom varenda kapprum, vrå för vrå, för att eventuellt hitta några smitare. Sen drog dom en mer eller mindre i öronen ut i regnet och ba ”KÄNN DEN FRISKA LUFTEN NU ÅÅÅHH VAD HÄRLIGT NU GÅR VI EN SVÄNG” så fick man gå en sväng med rastvakten. Man slapp gå en runda om man fejkade en överraskning och ba ”JA MEN ÅH VAD GÖTT HOHO NU SKA JAG SPELA FOTBOLL HÄR”.

Anyway.
Det var på den tiden då man inte var helt jävla besatt av mobiltelefonen. Man kunde ta en dusch utan att längta ihjäl sig. Man kunde äta middag och faktiskt prata med varandra. Man kunde åka på semester utan att bli överraskad och arg över att stranden inte erbjuder WIFI så att man inte kan instagramma in the moment så att säga. Jag dejtade en kille en gång som va deprimerad över att vi gör grejer nu för tiden för att kunna uppdatera på Facebook. Att man åker till Lutande Tornet i Pisa för att kunna ta en bild och lägga upp på FB så man kunde få likes. Och han har ju rätt. Allt handlar ju om att kunna bildlägga en händelse för att få någon form av bekräftelse. Och man söker ständigt någon annan att bekräfta. Det är samma beteende som när man är ensam hemma och kylskåpet står tomt och man kollar igen i kylskåpet efter en stund för man kan ju ha missat något där inne i nått hörn. Vi kollar de sociala medierna SÅ MÅNGA GGR om dagen, för vi vill inte missa nått. Det är ju ett ganska äckligt beteende.

De senaste dagarna är de enda jag messat med min chef. Och min sambo, som ligger i rummet mitt emot. Och jag tycker ju det är aaaaastrååååkigt för jag brukar ju alltid smsa. Jag brukar smsa hela dagarna. Med vem som helst. Det är ju kul. Men nej nu är ingen alls vidare intresserad så nu suger ju mitt liv. Ingen bekräftelse. Så då blir de sociala medierna ännu mer tidskrävande. Då kommer det här kylskåpsbeteendet igen. Man kollar, stänger ner och några sekunder senare är man där igen. Jag kan sitta vid datorn och ha FB uppe och komma på mig själv att ta upp FB i mobilen. Då blir jag mörkrädd. Hur hamnade jag, vi, här??

vi är alla osociala när vi sitter på staket