MANFRED BLIR 3 MÅNADER

Och så blev det 4 februari och lillgrisen blir tre månader. Jag tänker inte skriva hur sjukt det är eller hur fort tiden har gått för det är la lite uttjatade ord vid det här laget – men oj så roligt vi har haft i tre månader! Härom kvällen låg jag och V och kollade igenom ALLA bilder vi tagit på Manfred sen han föddes och herrrreeguuuud. Så liten han var. Och så ”stor” han är nu. Verkligen en liten människa. Vår lilla människa! En sammanfattning är på sin plats tycker jag:

• Han sover HELA tiden, mycket mer nu än tidigare. Jag blev rädd där ett tag och tänkte att något var fel och googlade givetvis ”min bebis sover mycket mer”. Stängde ner Safari när tråden mycket sömn behöver inte betyda att din barn har leukemi dök upp och nöjde mig med vad barnmorskan på BVC sagt; det är normalt.
• Hans favoritsysslor, förutom att sova, är att käka på nävarna, gå igenom alla stämmor i en 100-manna kör och köra ner pekfingrarna så långt ner i halsen att han klöks
• Han har skrattat! … en gång … och nu verkar han ha glömt hur han gör för vi är tillbaka i utgångsläget där munnen formas till ett litet O och han pustar ut ett ”aaooouuuuuhhhhh”.
• Han tycker det är jättekul när vi gör pruttljud med munnen, sträcker ut tungan och säger ”bläo” (testa säga det så fattar ni grejen) och när jag har håret uppsatt i en boll på hövve. Flinet då alltså<3
• Han har hittat fötterna men har lite problem att få tag i dem, så han har helt enkelt nöjt sig med snorren och pungen. Blöjbytena får gå i ultrarapid för att han inte ska hinna klämma åt och dra sönder sina ögodelar, haha
• Han anser inte att man kan sitta i babyskyddet om man inte åker bil utan försöker ta sig upp ur den i väntan på att vi ska få på oss skorna. Han anser heller inte att man kan ligga i vagnen om den inte rör sig.
• Han vill gärna stå upp och sitta ”själv”
• När han är trött och ska vaggas i famnen, ska han hänga så att kinden blir helt ihoptryckt på axeln och Gud nåde den som sätter sig ner när detta görs istället för att stå upp

Jag har alltid velat ha saker på mitt sätt och det har blivit mycket tydligare sen Manfred kom. Det gör mig till en riktig satmara ibland. Därför är jag så himla tacksam över Victor som 1. står ut med mig (till viss del) och 2. som säger åt mig när jag faktiskt måste skärpa mig. Vi är jävligt bra tillsammans och det är ingen annan jag skulle kunna krypa upp hos, gråtandes ursäkta mig för att jag är an handfull of bitchyness hos. Älskade människa<3

Jag ser fram emot livet med er två