IBLAND TAR DET VERKLIGEN EMOT

Näe men hörni, det är tungt nu. Jag inser att jag inte handskas så jäkla bra med så här mycket pressure – vilket såklart gör det så himlaaaaaaaa mycket mer peppande att faktiskt klara detta, men jäklar vad det tar emot. Ibland lite grann och ibland åt alla håll och kanter. I alla fall fem gånger om dagen hinner jag både tänka och känna ”näe det här med teorin kommer jag ALDRIG klara”, ”jag kommer kugga uppkörningen” och ”det här fixar jag hur lätt som helst”. Lägg på lite härliga gravidhormoner på de här berg och dalbanorna så har ni en härlig fredagsmix.

Igår var det en FRUKTANSVÄRD dag och när jag sen frågar V vad ”garagegenomgång” kan tänkas vara och han svarar att man ska kunna gå igenom bilen både ut-och invändigt på uppkörningen så börjar jag TOKGRÅTA. Allt, och då menar jag ALLT, i livet kändes meningslöst i den stunden. Det faktum att jag väger 20kg mer än i vanliga fall påfrestar liksom kroppen och att sitta på mina stackars skinkor så här länge tröttar ut både rygg och nerver. Igårkväll kunde jag inte knappt resa mig upp från soffan själv. Det gick inte, hela ryggen och röven sved av smärta. Så jag satt där, helt slutkörd i huvudet och med en flodhästkropp som jag inte orkar bära upp från sittande position längre och inser att jag ska kunna ÄNNU mer än det jag matat in i flera månader. Det liksom … dog.

Och idag kickade jag rent ärligt ass på teoriproven på datorn. Jag fick känslan av att jag verkligen kan det mesta nu – att det faktiskt börjar sätta sig. Och så avslutar jag med en körlektion där jag körde som om jag aldrig suttit bakom en ratt innan och inte hade någon simultanförmåga över huvud taget .
​K A T A S T R O F !

Så jag pausar ikväll. Kopplar bort nederlaget och tvingar V att laga mat. Perffff.