Hormonrubbningar

Man har ju hört det här med hormonrubbningar som gravid. Att helt plötsligt så lipar man över att mjölken är slut – typ. Jag som är en känslomänniska i vanliga fall med alla mina känslor utanpå tänkte ju att det inte skulle vara någon skillnad för mig nu under graviditeten. Att mina hormonrubbningar liksom är all over the place i vanliga fall ändå. Men senaste dagarna har jag fått smaka på det lite extra…

Att jag vänder i humöret snabbt och typ irriterar mig på allt befintligt har jag märkt, och mest hemmavid. På jobbet är man ju en helt annan person och där kan inte känslor ta över för då vettefan hur det hade sett ut hos oss där det är så kvinnodominerat ;-)) (tankarna drar iväg på om alla hade haft mens samtidigt… Myyy gooood!! Haha) Så nä, det är mest hemma jag stör mig på typ ALLT. Jag är nog rätt duktig på att tala om att jag stör mig också … Anyway. När jag i veckan skruvade ihop en byrå från IKEA så ville jag redan från början slå ihjäl någon med plankorna och trycka skruvarna i någons ögon – och eftersom Victor var närmast till hands så fick han sig en utskällning, heeeelt obefogat kan jag erkänna såhär i efterhand men just då var det ju inte mer än rätt tyckte jag!! När jag sen kämpat mig igenom skiten med ryggont och mordplaner så inser jag att lådorna fått gängorna iskruvade på fel håll och då var även kollektivt självmord i tankarna. Jävlarrrr vad arg jag var!!! Det var under tiden jag satt där på golvet och tjurade som jag insåg att det nog faktiskt påverkat mig lite i alla fall 😉

I fredags hade min syster sin sista dag på sitt jobb och bifogade det mejl hon skickade ut till sina kollegor till vår familjegrupp på Facebook. Det var en välskrivet mejl men absolut inget gråtmejl med kärleksförklaringar. Men jag grät. SOM JAG GRÄT! På toaletten på rasten satt jag där och grät. Känslostorm! Victor och jag hade båda långa dagar så när vi kom hem ville vi bara slappa. Men så blev vi hungriga så medan jag åt jordgubbar i sängen stekte han hamburgare och det var ju minsann ett hjältedåd! Vi åt i köket framför Let's Dance och där brast det igen. Det var när Elisa dansade HipHop som jag började böla. "Men varför gråter du älskling?" frågade Victor och såg förvånad ut medan han klappade mig på kinden. "Hon ser ju så jävla lycklig ut!!!!!!" tjöt jag. Sen skrattade jag åt det men tårarna de rann ändå. Lite senare var det Biancas tur att dansa och hylla sin mamma och det var ju faktiskt känslomässigt på riktigt så där satt jag och stortjöt igen. Bevis nummer två, tre och fyra på att det faktiskt händer en hel del grejer i kroppen som inte går att styra. Och då är det ett gäng månader kvar 😉