GRÅ MÅNDAG.

MORSNING KORSNING.

Jag sitter och surplar på mitt kaffe. Försöker få grepp om dagen. Träder in i ett skede där ensamheten är viktigare än mat, luft och vatten. Så jag ska ge mig ut i något som påminner om första höstdagen efter en härlig sommar i Sverige. Gå en mil med musik i öronen, få rensa lite. Det är guld värt. Det är dom stunderna man uppskattar att ens känsloflöde är en berg&dalbana. Under mina promenader hinner jag känna lycka, sorg, kärlek och hat. Upp och ner. Ner och upp igen. Det har jag hört är nyttigt.

Lycka är inget mål. Lycka är ett sinne. Ibland är man lycklig – ibland är man det inte.
Du kan inte gå och vänta på att bli lycklig. Du kan heller inte köpa lycka.
Och är man inte olycklig ibland, märker man ju inte när man väl blir lycklig igen.