FUCK CANCER.

Ni som vill lipa i en timme ska kolla på Sofias änglar. Förra veckans avsnitt, som just nu går som repris, handlar om Josefine nio år som drabbades av cancer och var tvungen att amportera bort sitt vänstra ben. Kort där efter drabbas hennes pappa också av cancer och tvingades operera bort en bit av pannan, en bit av hjärnan samt sitt ena öga. Familjen har det minst sagt kämpigt men jag blir så stolt på nått vis. Här sitter en nioårig tjej, med bara ett ben och med en relativt liten chans att överleva och ger så sjukt mycket tillbaka. Hon liksom lyser. Sånt inspirerar mig som fan. Men jag skulle aldrig vilja vara i deras sits, även om man hade stärkts som människa.

Cancer är så ofattbart hemskt. Och jag kan inte låta bli att tänka på hur det kanske (förhoppningsvis) är i framtiden. Idag kan vi liksom höja på ögonbrynen och säga ”förr i tiden dog man av en förkylning”. Jag som jobbar inom äldrevården får ofta höra små historier om hur annorlunda det var när det var förr. Tänk om du och jag sitter i varsin rullstol, mitt emot varandra vid bordet och pratar om hur det var förr i tiden. Där jag säger ”tänk att man dog av cancer förr i tiden, när ni var små” och de som tar hand om oss höjer sina ögonbryn, precis så som vi gör nu. Hur underbart hade inte det varit?

FUCK CANCER