FÖRSTA TIDEN EFTER FÖRLOSSNINGEN
Näeh men jag hoppar väl på det här tåget med att berätta lite om hur första tiden efter förlossningen har varit. Det kan ju vara nyttigt att läsa igenom den dagen jag får för mig att göra om det här?
Sex veckor har gått sedan det där klickande ljudet från härligheten hördes och vatten sipprade ur mig den där natten, dagen innan han var beräknad. Jag pendlar fortfarande mellan en självklarhet och något så ofantligt obegripligt. Det känns som jag varit Manfreds mamma i tusen år, att jag alltid har gjort det här. Samtidigt känns det helt sjukt att han är här och att jag är hans mamma. Självklart och obegripligt att det var han som låg där inne och höll oss väntande. Sjukt och underbart.
Efter en drömgraviditet som endast bjöd på några få veckors trötthet där jag kunde somna lite överallt, en vecka av yrsel och en bebis som låg på urinledarna som ledde till att njurarna stasade upp sig och jag fick njursten, så har vi fått en drömbebis, vilket känns lite ”för bra för att vara sant”. En drömbebis som sover 00-05/06 om nätterna, som tog flaskan på första försöket när amningen förstörde exakt allting som var vackert, som gnäller lite när han vill ha mat. Som har börjat prata och låter som en kattunge. En nyfiken plutt som skrattar när man busar med munnen och kinden. Och såklart världens finaste kille.
Den omtalade 3-dagars bluesen kom (om än dagen efter FL) och likt den beskrivs satt jag där med två sprängfyllda brön som pekade åt olika håll och grät över att tjejen i rummet jämte oss på BB hade sett så ledsen ut i matsalen på morgonen (sant, jag blev jätteledsen över det) Exakt ALLTING fick mig att gråta och det var så härligt. Euforin var överallt! Men så försvann den i kapp med den här hemska amningen. Åh vad jag önskar att någon hade sagt till mig att även jag förväntades lära mig att amma. Jag trodde bara det var lillfisen som skulle lära sig, men det visade sig att han var någon jävla sugexpert och jag fick direkt underkänt. Jag önskar någon hade sagt att det tar tid att amma och att vissa barn vill amma i 30 minuter TVÅ GÅNGER I TIMMEN. Kanske hade vi löst det då, Manne och jag. Men nu tog jag beslutet att amning inte överhuvud taget fungerade för oss och att ersättning faktiskt fick duga. Bästa beslutet so far.
Kroppsmässigt är jag idag typ helt återställd utåt, hur det ser ut på insidan efter kejsarsnittet har jag ju obviously ingen aning om – men det känns så himla bra. Var inställd på en lååång resa tillbaka men det var bara en liten weekend det där!
Den omtalade bebisbubblan kände jag inte av så mycket. Första dagarna var så underbara SÅKLART och jag insåg hur mycket hjärtat och kärleken hade växt under kejsarsnittet, men jag landade i allting väldigt snabbt. Vet inte om bubblan sprack när amningen (damn ju amning!!) strulade eller om jag bara försöker hitta något att skylla på, för alla verkar uppe i det blå så himla länge. Icke att missförstå, jag är toklycklig och kär i både Manfred och Victor! Men som sagt känns det bara så himla självklart att det rosa fluffet kanske inte behövdes så länge. Och det är sååå häftigt att följa Manfred! Han har gått från en minipytteplutt till en bestämd liten bebis. Nu kan man säga ”han gillar att…” och ”nä det gillar han inte”. Ska bli en jävla ära att få vara hans mamma.
Så, summa sumarum: allt är väldigt bra, nästan lite väl bra och det är inte utan att jag tänker att det vänder snart. We’re blessed fo sho!! Men tanken på en knodd till är …. otäck. Några dagar efter att han kommit kände jag att nepp, im good. Så vi får väl se 😉