FÖRR I TIDEN.

jag & mina kusiner Lucas, Sara & Mikael (den rackaren är ingift)

Jag blir ofta ifrågasatt när jag säger att jag var tjock som knodd. Jag har nästan inga bilder där man ser att jag faktiskt har rätt, förutom denna och sen bilden mamma har i sin nyckelknippa. Här är jag bara en stor klump med en stor dubbelhaka. Det fanns ju en anledning till mina tankar kring mat och mitt sätt att kringgå mat för några år sen, även om jag aldrig varit överviktig. När jag gick i sexan började jag tappa vikt och jag frågade en klasskompis om det inte syntes men hon svarade ”du är så tjock i ansiktet” och ja resten är ju historia. Mellan 6an och 7an hann jag bli av med väldigt mycket extra hull (jag hade dessutom en plast-korsett på mig 23tim/dygn på mig pga min skolios, dvs att det gick ner väldigt lite mat varje gång). Men det var inte förrän i 1an och 2an på gymnasiet som jag blev kallad för speta hemma. Då kunde jag inte ligga ner på magen på golvet för mina höfter (som ju är väldigt stora och markerade fortfarande) tog emot och det kändes ju som jag mosade sönder mig själv. Mitt ex sa till mig för inte så längesen att han tyckte jag såg sjuk ut under denna tiden och där gick jag och tyckte jag fortfarande hade liiiite kvar. Kompisarna har också erkänt att jag var för smal. En del av mig får en egoboost när jag får höra det medan den andra delen av mig blir jätteledsen. Snackade med en kille för ett tag sen om mina ätstörningar (hatar det ordet) och han kunde inte för allt i världen förstå hur sånt funkar. Och han fattade inte hur man hamnar där. Näe. Det är ju inte så att jag vaknade upp och ba ”FAN VAD FET JAG ÄR!” och sen svalt mig själv (vilket jag bara fick för mig att göra i senare år) Det gick ett tag innan jag märkte att jag tänkte annorlunda kring mig själv och maten. Och det krävs ett speciellt psyke att klara av att utesluta både det ena och det andra och ibland utesluta allt som går att stoppa i munnen.

Och även om jag väger 10 kg mer idag än vad jag gjorde i 2an på gymnasiet och ser sund ut så finns dom där gnagande tankarna kvar. Jag har en upp å ner vänd syn på mat och kommer väl alltid ha antar jag. Jag känner mig fortfarande ”skyldig” när jag ätit mat och är mätt. Då växer det i munnen på mig (växer bara jag tänker på det) Oftast äter jag hellre fil eller gröt, smörgås/knäckebröd istället för mat. Och även om jag fått upp ögonen för chips igen (omg kan äta det lätt varje dag) så går det inte komma undan tankarna där jag äcklas av mig själv efteråt. Och jag kan inte låta bli att fundera på hur jag skulle sett ut idag utan mina problem. Haha, vågar fan knappt tänka på de.

Jag skulle upp tidigt och gå ut med Emil igår ju, men jag sov som en stock. Idag vaknade jag utvilad vid 8 och nu sitter jag här och får inte tag på honom. Haha, hämnas han med flit?