FÖDA MED KEJSARSNITT

Som jag berättat tidigare berättat (läs här) så fick vi planerat, senare kejsarsnitt i hopp om att förlossningen skulle dra igång av sig själv för att jag skulle få avgöra i stundens hetta om jag ville försöka föda naturligt men ha mitt kejsarsnitt i ryggen som trygghet. Det var planerat att vi skulle på inskrivningssamtal den 4/11 klockan 10:00 (där man får träffa alla läkarna och få rejält med information om tiden innan OP, själva OP och tiden efter OP) och vi skulle få bli föräldrar den 7/11. Snacka om att vi var uppspelta och vi planerade in sista helgen som barnfria med familjehäng. Dock bestämde ju sig lillknorren att vilja komma natten till 4/11. Alltså hann vi inte träffa läkarna på inskrivningssamtalet. Och lika bra det! Jag menar, vi fick oss en överraskning när vattnet gick och jag fick testa på värkarbetet i några timmar innan vårt planerade snitt fick bli akut – och det hade vi ju inte fått om vi kommit in som planerat på måndagen.

Så jag var ju väl påläst om det här med kejsarsnitt, där de öppnar upp lager efter lager i buken och plockar upp din bebis på några få minuter. Jag visste att man skulle ha ont, att man skulle blöda och att riskerna var måååånga vid ett snitt. Av alla förlossningsberättelser jag lyckades googla fram skrivna av kvinnor som av olika anledningar gjort kejsarsnitt så läste jag nog EN som var positiv. Därav var jag helt inställd på en tid som invalid och hjälplös. Men jag var säker på mitt beslut och hade jag genomgått en lång ryggoperation så kunde jag fanken klara av det här med. Och jag är glad att jag stod fast vid mitt kejsarsnitt!!

Vi kom ju in tidigare än planerat till BB och personalen visste att jag hade ett godkänt kejsarsnitt men de ville helst vänta till morgonen, så att snittet blev lite mindre akut. Alla kejsarsnitt som inte är planerade kallas akuta och innebär inte att det blev akutpanik där inne på BB. Efter 4 timmar med värkar fick jag nog och sa att jag gärna ville snittas, nu hade jag testat på tillräckligt länge och var bara öppen 3cm. Jag fick då en spruta i benet som skulle göra att värkarna avtog i styrka, så jag kunde stå ut till morgonen. Först hjälpte det bra, jag kunde slappna av i ca 15 minuter innan värkarna drog igång igen och denna gång var de starkare än innan. Då blev jag tillfrågad om jag ville testa lustgasten, men vi hann inte innan OP ringde och sa att de var redo att ta emot mig. Nu gick det fort!

Vi rullade ner till OP salen där det var en hel del folk som tog emot oss. Jag fäste fokus på den kvinnliga narkosläkaren som var helt underbar. Så fort jag mötte hennes blick blev jag lugn och trygg. Det avgjordes fort att jag var tvungen att sövas pga min rygg och jag var helt trygg med det, trots att jag varit lite rädd för det innan. Jag, otålig som jag är, ville bara få ut vår Manfred♥ Det tog ett bra tag innan de sövde mig, då det skulle fixas och trixas en massa innan. ”Vi söver inte förrän läkaren har händerna på din mage” sa hon, lugnet själv. Jag uppfattade tiden till 20 minuters förberedelser med slangar på mig, byte av säng, presentation av personalen, allmänt lugnande prat och upphängning av skyddsduken mellan mig och magen. Sen gick det fort. ”Nu söver vi” och jag var väck.

Jag har ingen som helst uppfattning om hur länge jag var nersövd men jag minns lite från klockan 08:00 på morgonen. Då hade jag blivit sövd vid 06 så jag vet inte om jag vaknade till där emellan. Jag fick ligga på uppvaket själv utan Victor och Manne och jag tänkte inte direkt på dem. Jag var ganska nöjd med tröttheten i kroppen – tills en barnmorska kom för att trycka på magen. Det ska tryckas några gånger för att se så livmodern drar ihop sig som den ska och det gjorde jääääkligt ont och jag var inte sen med att påpeka att jag inte gillade tjejen som ”plågade” mig. Jag låg och slumrade hit och dit och bad om vatten och mer smärtstillande (vilket de skämmer bort dig med efteråt!) innan jag tillslut började tjata om att få komma upp till min familj. De tog ett gäng blodprover där som vi väntade på – men vid 10 fick jag ÄÄÄÄNTLIGEEEN komma upp till förlossningen där V och M väntade på mig. Victor hade alltså suttit själv med Manfred, hud mot hud, i 4 timmar medan jag vaknade till liv. Mestadels satt han helt ensam men någon gång kom en barnmorska in och kollade till dem, samt tog temp och mätte/vägde. Victor tyckte det var jätteläskigt att sitta där själv och frågade efter mig flera gånger♥

Första mötet var diffust. Morfinet susade i öronen och ögonen och jag var inte direkt klar i kulan på hela första dagen. Det var först till sen kväll som jag fattade att han var här nu ♥ Då grät jag hejdlöst flera gånger och bara stirrade på honom. Han var SÅ fin ♥

Morgonen efter klockan 06:00 kom personalen in och drog min kateter. Nu skulle jag se till att kissa själv. Eftersom de rotar runt ordentligt i magen så kan det hända att urinblåsan påverkas, därför sätter de en kateter innan OP för att blåsan ska hållas tom under tiden. Det är alltså ett viktigt mission att kunna kissa. Jag var riktigt sugen på att röra på mig där runt 10 och jag tror det är viktigt att behålla sitt jävlar anamma. Bara att sitta på sängkanten en stund var himmelskt. Lite yr och vinglig satt jag där en stund, efter att ha kämpat med att komma upp på kanten. Det gäller att inte använda magen någonting … och .. det går ju inte?! Men över med benen på sängkanten och sen liksom asa sig åt sidan med baken och trycka dig upp med armen.

Andra gången lusten smög sig på ville jag gärna gå på toaletten även om jag inte kände mig det minsta kissnödig. Jag ville få pinan gjord – för jag hade ju läst på om hur ont det skulle göra! Jag fick hjälp av två barnmorskor och ett gå-bord (som en högre rullator där du lutar hela armarna emot mjuka armstöd som avlastning) När jag väl kommit upp på benen så sa det bara splash. Blod överallt. Kroppen var för trött för att reagera på pölen under mig men inuti mig spred sig paniken och ena barnmorskan kunde se den i mina ögon. ”Det är okej, sätt dig ner så börjar vi om”. Men även nästa försök resulterade i blodbad och nu trodde jag att något var riktigt fel. Att jag förblödde på insidan. Barnmorskorna torkade och torkade och tillslut kom vi in till toaletten. Mitt i all panik över blodet så var det SÅÅÅ skönt att få gå de där få stegen ut till toaletten. Jag bad barnmorskorna vara med mig på toaletten medan jag kissade – och det gick jättebra! Visst gjorde det ont i magen när blåsan liksom slappnade av, men det var inte i närheten så farligt som jag föreställt mig. Det kändes i ca en vecka innan trycket försvann helt. Men så skulle man ju bajsa också… det tog nog en vecka innan jag ens vågade känna efter om jag behövde släppa på trycket och när det väl var dags så kändes det knappt obehagligt och gjorde inte alls ont. För övrigt var det läskigt att skratta/hosta men tog jag bara det lugnt och fint så klarade jag det också – även detta slutade obehaga efter ca 1 vecka.

Jag förlorade alltså en del blod men det var en ”normal” blodförlust från såret och såg värre ut än det var eftersom jag legat ner i 24 timmar och blodet liksom legat och väntat i livmodern. Men jag fick i alla fall 2 påsar blod under natten och fick en hel del ny energi – för dagen efter fick vi åka hem!

Återhämtningen hemma gick superfort. Jag hade aldrig ont av såret men hade svårt att ta mig upp/ner ur sängen de första dagarna. Men efter dag 4 kunde jag själv! Det var tungt att stå upp en längre stund och jag tog mig framåt försiktigt. Jag hade med mig de smärtstillande som jag knaprat i mig på sjukhuset och de räckte de 5 kommande dagarna och efter det åt jag bara ipren.

Nu har det gått 2,5 veckor och jag mår jättebra! Jag har i princip slutat blöda (avslag) nu och är nästan helt rörlig. Det är tungt i magen att gå längre sträckor och jag känner hur jag fortfarande läker. Magen är öm och jag har köpt höga trosor (läs; tanttrosor) för att inte ha troskanten precis vid ärret. Det känns bortdomnat från naveln och neråt blygdbenet liksom, men det gör absolut inte ont. Ärret är ca 20cm långt och jäääättesmalt. Stygnen sitter på insidan! Jag får påminna mig om att jag är nyopererad ibland för att inte ta ut mig för mycket för vilan och återhämtningen är viktig. De flesta nära och kära har sagt att man knappt kan tro att jag är nyopererad och det stämmer verkligen! De där skräckhistorierna om att man är totalt förstörd efter ett KS behöver inte alls stämma. Jag hade en fantastisk upplevelse (så fantastisk nu en operation kan vara) och Victor känner likadant. Han fick vara delaktig från start till mål och kände sig trygg bland personalen på BB. Och vi alla mår bra! Manfred skrek högt och tydligt när han kikade ut och V fick klippa navelsträngen. Så perfekt det kan bli!

Fruktansvärt dålig bild men såhär ser det ut nu! Man ska fortsätta tejpa ärret i ett halvår för bästa resultat 🙂