FINNA FINT MITT I ALLT FÖRJÄVLIGT

Man är verkligen ingen kaxig människa när ens barn är sjukt. Han är bara fem månader. Alltså SÅ HIMLA LITEN. Och jätteskör. Det finns ingenting i hela världen jag inte hade gjort för att få vara sjuk i stället för honom. Och här går jag runt med noll koll på varken tid eller rum. Lullar runt med dåsigt huvud efter en natt utan sömn och med svullna ögon efter hejdlöst gråt vid flertalet tillfällen under dagen. Att mitt huvud fortfarande sitter kvar på halsen är ett under. Jag vet inte hur jag har fungerat idag. Och att jag körde bil? Fy skäms. Förresten har jag inte funkat. Jag har mest bara yrat runt och varit uppgiven. Känt mig som världens sämsta mamma ungefär exakt hela dagen. Manfred har tytt sig till Victor hela dagen eftersom jag varit den hemska som stoppat suppar i rumpan, masserat en ond mage och gett äcklig medicin med spruta i munnen. För som om inte febern varit nog så har magen krånglat, men utan kraft i kroppen så orkar en liten människa inte ens samla kraft till att göra det som skall göras. Och Victor. Vår krigare! Han tar alltid väldigt bra hand om mig (och Manne såklart!) även när tålamodet tryter hos honom också. Nu sover han jämte mig i soffan. Hann inte ens lägga sig ner innan han somnat. Min älskade. Han fick Manfred att somna efter ett rejält lass i blöjan (och lite överallt faktiskt) Han är så himla fin. Ja, tänk att man faktiskt kan känna så mycket tacksamhet fastän allt varit helt förjävligt senaste dygnet <3

GODNATT<3