EVERY COINT GOT TWO SIDES.

när man bara får lite nog.

Det här med att jobba med äldre och framför allt att jobba med dementa har sina för och nackdelar. De flesta är väldigt roliga när dom börjar sväva iväg på sina fantasier ( men ibland undrar jag fan om dom inte ser dom där gubbarna .. ) och berättar glatt för oss vilka fester dom varit med på och skämtar hej vildt. För faktiskt, så har de flesta en härlig energi och håller humöret uppe. Men så har vi dom som mår väldigt dåligt, som tror sig vara sjukast i hela världen. Dom är otacksamma och pedantiska och beter sig som diktatorer och så fort man ska hjälpa någon annan så är det ÖVERJÄVLIGT och då tycker dom sig tro att dom lika gärna kan dö. Bums.

Man får rätt mycket skit från anhöriga när man jobbar inom vården, vilket man förstår. Man blir rätt trångsynt när det kommer till sina anhöriga. Såklart vill man att ens mamma/pappa/farmor/morfar eller vad det nu kan va ska ha bästa möjliga tänkbara vård. Men den här stackars sjuka gamla tanten som är sämst på hela boendet (enligt dom själva) får ju aaaaaaaaaldrig någon hjälp och allt man gör är fel och deras kläder blir aaaaaaaldrig tvättade osv osv. Det är den sidan av vården man läser om i tidningarna. Och man skyller gärna på underbemanning. Vi som jobbar inom äldrevården är ofta uppe i varv, med många bollar i luften – men alla gör ett fantastiskt jobb! Men vi får inte glömma bort att vi inte är några jävla robotar. Vi kan inte vara överallt hela tiden och hjälpa alla med allt. För det är också så att de här sjuka små gubbarna och tanterna gärna blir liiiite liiite sjukare när vi är inne hos dom, och det är dom inte sena med att poängtera. Dom vet att dom är där för att få hjälp och det kan ofta gå till överdrift.

Vi har som måtto att vi är där för att ge en extra hand och vissa behöver tre extrahänder, men det dom klarar av att göra själva ska dom i största möjliga utstreckning också göra själva. Och ibland får Britta vänta på ett glas vatten medan vi hjälper Anna på toa och Bengan i duschen. Och det mina vänner, kan vara väldigt svårt att acceptera som brukare. Även om vi får mycket skratt och leenden och ibland endel tack, så får vi mycket mothugg och brukarna är ofta väldigt otacksamma. Men jag som medmänniska förstår att dom är sjuka, dom är gamla och dom vill ju inget annat än att göra allt själva och är inte vana vid att behöva vänta med att få dricka. Det kunde dom ju göra när dom ville när dom var yngre och friska. Men ibland blir man faktiskt arg och ledsen på att jag som vårdbiträde pekas ut som en lat, sönderstressad surkärring som skiter i allt.

Jag älskar jobbet som vårdbiträde och är inne på att läsa till sjuksköterska inom några år. Jag vill vara på mitt jobb och jag vill hjälpa alla de här goa och glada men framför allt sjuka äldre människorna och det är tråkigt att inte det skrivs om sånt i tidningarna. Det lyfts inte fram. För vare sig vad de här, ursäkta ordvalet, surpupporna säger till tidningarna och till sina anhöriga, så gör vi ett strålande jobb och det får inte glömmas bort.

Med det skrivet, vill jag säga att det finns två sidor av varje historia och jag vill verkligen hylla mig själv och mina starka medarbetare som trots mycket motgångar och stressiga dagar kämpar på och gör det möjligt för våra äldre att få det bra när deras kroppar börja säga ifrån!