DET TAR ALDRIG SLUT

Hallå från sjukstugan.
Igår morse åkte Victor iväg på mer jobb och lämnade mig med en febrig liten kille. Så mitt psykbryt igår kväll när Manne vägrade ligga stilla i sin säng utan skulle sparka täcke, kasta napp och busa I EN TIMMA innan han kom till ro var rätt befogat. Det är så sjukt hur mycket man orkar fast man egentligen inte orkar mer. Victor åkte ju på jobb i lördags morse och innan dess har Manne , som ni vet vid det här laget, varit jobbig om nätterna. Helgen har gått jättebra, men det har inte funnits ens 10 minuter till återhämtning. En vanlig dag tar Victor Manfred på morgonen mellan 5-7 då jag sover, sen sover Manne och jag vidare tillsammans till 9. Victor kommer hem från jobbet strax innan 18 på kvällen och då är det fullt fokus på Manne i ca en timme och jag får göra något annat utan att tänka egentligen. Det kanske låter väldigt lite, men den morgonen och den timman på kvällen är guld värd och flera dagar utan dem har tagit ut sin rätt. Eloge till alla ensamstående!! Igår sov Manfred 2h a 3ggr så då sov jag också lite grann eftersom jag också kände mig hängig, men eftersom han var febrig och kinkig hela dagen så blev det aldrig någon återhämtning ändå. Efter en sån jobbig dag kommer ångesten att man längtar till kvällen, en hel dag med min bästa människa liksom bortkastad. Men det finns en gräns, även hos mammor.

Men idag mådde vi båda lite bättre, så när jag satt i fåtöljen och åt en hel gurka kände jag att vi var tvungna att få lite frisk luft båda två innan Linnéa och Angelica kom förbi med thaimat. Manne skippade sin em.lur och somnade på 10 minuter så nu sitter jag här, med en massa tid ….. och väntar på att få gå och lägga mig! Men jag tänkte ta en dusch och gosa upp i fåtöljen och se en film innan. Bara för att.