DET HÄR MED AMNING
I morse var vi hos vår barnmorska på rutinkontroll. Man går ju ett par gånger om man säger så. Kommer ihåg när jag ringde till mödravårdscentralen där i mars för att boka en inskrivning och fick en tid i maj?? Hallå, det var ju helt omöjligt att vänta så länge? Vad trodde jag liksom, att så fort man träffat sin barnmorska så var det över? Pfffft!! Rent sammanfattningsmässigt så gick allting de första månaderna så hiiiiiiiiiiimlaaaaaaa långsamt. Nu är jag rätt glad att det tar 9 månader för det är så himla mycket man ska ta in och bearbeta. Allt mellan kroppsliga förändringar och inställningar till både det ena och det andra. Hur man vill föda, hur man vill uppfostra sina barn, hur man vill vara som föräldrar, hur man vill vara som partners med en ny liten familjemedlem som kommer ta upp 100% av en tiden vi annars la på varandra – och amning. Ständigt denna debatt om amning. Och jag går inte runt och är åsiktslös precis!
Jag är först ut som babymaker i min umgängeskrets och även om världen, as it seems, kryllar av gravidmagar och barnvagnar så känner jag mig ibland ensammast i världen. Samtidigt är jag en krigare och en bestämd liten sådan så jag har skapat mig en rätt bra uppfattning om hur jag vill ha det, för det är ju ändå jag som väljer i slutändan (tillsammans med Victor såklart!) För två år sedan tyckte jag det var äckligt med naket och till viss del är jag väldigt reserverad på den punkten fortfarande. Jag tycker fortfarande det är jobbigt att vara naken tillsammans med 7 stycken andra i gemensamma duschar och tanken på att jag skulle trycka ett naket barn mot min nakna kropp var motbjudande. Jag har softat lite på den punkten men en liten obehagskänsla finns fortfarande kvar. Då, för två år sedan, skulle jag aldrig kunna tänka mig att amma – jag blev äcklad av bara tanken. Idag har jag lite annorlunda tankesätt.
Kvinnan är skapad för att amma sitt barn, men som med såååå myyyyckeeeet annaaaaat idag så får man välja själv och det tycker jag är helt fantastiskt. Men jag upplever att många får skit kastat på sig (och då menar jag inte av sina kiddos som lägger en currudiarré på sin morsa) för att de väljer att inte amma. Då känner de sig tvungna att förklara varför de valt som de gjort och det måste ju vara sjukt utmattande och ledsamt. Det är efter att ha läst många skräckscenarion där mammor blivit påhoppade av såväl främmande människor som sina egna barnmorskor som jag märkt att jag blivit väldigt nojig och skämmig över mitt val. Är inte det tråkigt? Jag har inte diskuterat min amning med någon annan än med Victor – förrän idag och det var då jag insåg att jag .. skämdes. Så kan vi ju inte ha det?! Ska jag behöva gå runt och ha ångest för hur jag väljer att slänga fram mina rattar eller inte? Nä, jag måste få peppa mig själv lite – är ni med mig?!
Jag har som mål att amma och vill gärna ge det en chans och funkar det så är det – för min del – det bästa. (Skulle det nu inte funka, nä då finns det ju alternativ) Men jag vill inte helamma i 6 månader utan jag vill kunna vara Josefine ett par timmar när jag känner att jag inte fått vara bara Josefine på ett tag. Därför vill jag värva bröstet med flaska ganska tidigt för jag har en förhoppning om att kunna lämna bort lillfisen någon timme tidigt så att han även vänjer sig vid att vara med andra. Det tror jag bara styrker både honom och mig! Det har känts som en naturlig och solklar grej för mig – tills barnmorskan frågade hur jag tänkt på det här med amning. Då blev jag typ 7 år gammal och klämde fram mitt svar. Hon var inte på något vis nervärderande kring det jag sa – men jag fick ändå känslan av att hon blev…besviken. Eventuella komplikationer kring hur fisens matning kan försvåras om det blir för stor skillnad mellan bröst och flaska kom på tal och när jag försökte stå på mig och visa att jag minsann läst på lite kring detta och sa att det ju finns ”nappar” att sätta på bröstet för att vänja bebisen så sa hon att de inte borde användas för det ändamålet – men att jag får göra som jag vill. Dubbla budskap kommer lastat liksom. Nä, jag kände mig sjukt osäker när jag satt där och det är så himla tråkigt. Så framöver får jag väl stå framför spegeln och öva på att säga ”jag kommer värva bröstet med flaska tidigt” högt för mig själv tills det känns stabilt inne i nojkromosomerna! För det är vårt beslut, varenda en av oss – vare sig du vill eller kan eller inte vill eller inte kan amma. Stay strong girl!
– En liten sidnotis är att Växjö BB har amningsdonationer! Är inte det faaaaantastiskt! Jag minns hur jag läste om det på Stina-Lee’s blogg för typ 100 år sedan och reagerade på hur bra det var av Region Skåne att kunna erbjuda detta. Jag såg en lapp på BB nu när jag låg inne med njurstenen och blev jätteglad. Sign me up!! Dessa amningsdonationer ges då av ammande mammor och ges till prematur-barn (de som är födda för tidigt) i första hand. Tänk vilken gåva! ❤