DET ÄR SÅ MÄRKLIGT

Det är så märkligt att växa upp. Man går från att bara bry sig om en viss leksak, till vilka killar man vill fråga chans på (och vilka man absolut inte vill fråga chans på) till att bry sig om exakt vad alla andra tycker om precis allting innan man kan ta ett beslut. Man ska slå sig fri. Bryta sig loss. Gråta över fel killar och komma hem alldeles för full. Man ska göra fel. Skapa idioti. Vägra allt och ingenting. Och sen, sen hittar man rätt. Man hittar hem. Tempot blir ett annat och mycket av det som spelade så stor roll då spelar absolut ingen roll nu. Sen så står man där framför spegeln och glor på sin degiga mage och sina dallriga lår. Man ser någon helt annan än den man brukade se när man trillade ut på toaletten bara 2 timmar efter man gått och lagt sig, med sminket utkletat. Och håret. Det stackars håret! Inpackningen och föningen i 3 timmar helt bortkastat. Det är då man reflekterar tillbaka på allt som varit. På alla spår man riktat in sig på. Man ser alla beslut man någonsin tagit och även om besluten var helt åt helvete – så står man ju här nu. När jag skriver man så menar jag jag. JAG STÅR HÄR NU. Och plötsligt, plötsligt ger han ifrån sig ett ljud. Livet själv kallar på mig och jag har inte längre tid att stå och glo på degiga magen eller dallriga låret. Jag är här nu. Och där. Där ligger livet själv. Och jag ska få se honom växa upp. Jag ska få se honom göra fel, tappa bort sig själv och gråta. Jag ska få se honom bryta sig fri och komma hem för full. Sen, förhoppningsvis, får jag vara med när han hittar rätt. Hittar hem.