Del 1.1 – vi är gravida!

Som barn har man inte ännu lärt sig vad som är viktigt och relevant att veta och se, utan då lägger man märke till mycket som man i vuxen ålder inte gör. Jag tror att det undermedvetna dock snappar upp allt det där vi väljer att inte lägga någon vikt i och jag blir ofta påmind om hur häftigt mitt undermedvetna är. Det här med min graviditet var inget undantag 😉

Under en veckas tid låg jag hemma med en extrem trötthet, ett extremt osug och en overklig ledsamhet. ”Utbränd” stod det skrivet i pannan på mig. På fredagen skulle mensen komma och det faktum att jag led av PMDS (googla!) blev verkligare och verkligare. Jag kunde inte jobba, inte äta – ingenting. Jag bara låg där i min svettiga t-shirt rakt upp och ner. På torsdagen skulle vi iväg och se Lisa Nilsson och innan dess åt vi hos Emma och Edin. Victors mammas födelsedag närmade sig och på skämt sa hon att det var barnbarn hon ville ha. På söndagen var vi på ”affärsmiddag” med säljaren av fastigheterna som Victor nu äger. Som isbrytare pratades det om barn och barnbarn. ”Ja snart är det väl er tur” skämtades det. Senare samma kväll satt Victor, jag, Helen och Perra i deras utomhusjacuzzi och pratade om släkt-och barnnamn. Då var mensen två dagar sen – men det fanns inte en endaste tanke eller ”oro”.

På måndags morgonen hade jag ett tidigt ärende i Växjö och skulle ta bussen tillbaka hem redan vid 09:15. Vårdcentralen skulle ringa upp mig vid 10:30 samma dag för att diskutera eventuell utbrändhet/depression. Men … snart finner jag mig själv ståendes utanför city apoteket och väntar på att de ska öppna vid 9. Jag går rakt in till ”intim hyllan” och köper ett grav.test. Det var som att min kropp var totalt avstängd här alltså – men snart så susade tanken helt obrydd förbi att jag var tvungen att veta om jag var gravid innan jag kanske åt mer mediciner. På bussen hem visste jag att det skulle vara positivt.

Där efter gick jag runt några varv i cirklar runt testet som jag placerat på golvet – med händerna täckande mitt ansikte. Sen gick jag och ringde Alexandra. Jag frågade lite om hennes helg och mitt i en mening avbröt jag henne med att vråla ” JAG ÄR GRAVID!” O’boy vad overkligt det var att säga så. Känslorna i sig kan nästan täcka ett eget inlägg. Men efter ett tag blev det bara så självklart. Jag var cool lugn. Vid 10:30 ringde VC och jag förklarade hur situationen ändrats och fick ett stort grattis. Sen fick jag en tid att träffa läkare för att diskutera eventuellt avslutande av min medicinering. Vid 14 satt jag hos min terapeut och berättade. Hennes ord var ”Men du, du som är allt annat än lugn. Du som har så svårt att hantera explosiva känslor och känslomässiga impulser, att du av alla människor är så lugn!” Jag hade då bestämt mig för att inte ringa Victor och hetsa upp honom, utan skulle snällt vänta tills han kom hem. Vid klockan 20:30 på kvällen……… Hålla denna hemlighet i nästan 12 timmar var ju helt psykbryt!

Jag vet att ni vill veta hur i hela friden jag berättade för Victor,
det ska ni också – liiiiiite senare, så håll utkik 🙂