BARNMORSKAN & KÄNSLOR ÖVERALLT
I morse hade jag tid hos vår barnmorska för rutinkontroll där vi tog blod-och urinprov (stackaren, vid 08 på morgonen är det kaffekiss som gäller…) samt mätte magen. Perfekta värden! Men så är det det där kritiska mötet med vågen. Jag har aldrig varit besatt av min vikt eller brytt mig om den siffran, men på senaste tiden är det SÅDÄR att vägas och ännu värre att hela tiden vara medveten om min vikt. I vanliga fall har jag liksom inte ens en våg till hands. Men nu är ju vikten viktig på ett helt annat sätt och det tär lite på psyket faktiskt. Den senaste tiden har jag känt mig väldigt stor och tung så att jag väger 80 (precis på exakta siffran!) pannor nu skulle väl egentligen inte chocka mig men det kan ni hoppa upp och sätta er på att det gjorde. Det tar emot, helt klart. Fick också reda på att den omtalade slemproppen inte alls har något med förlossningen att göra!
– Sen diskuterade vi hur vida läkarna tycker att jag är i behov av förlossningsplanering – alltså kejsarsnitt. Jag är ju stelopererad i ryggraden sedan 2008 och har 20 skruvar och två stänger längs sidorna som stadgar upp låsningen och detta gör att jag inte är 100% fysiskt felfri när det gäller en hel del. Jag kan inte rulla ihop ryggen typ i kullerbyttor, situps eller när jag plockar upp grejer från golvet. Jag är helt rak i ryggen och detta kan påverka min ryggstyrka/rörlighet vid kryssningsarbetet negativt samt att det kan vara svårt eller omöjligt att sätta ryggbedövning/ryggmärgsbedövning (ja, det finns ju två olika – visste ni det?) på mig. Jag har inte oroat mig tidigare för att jag inte skulle klara att krysta, men det skrämmer mig att kanske inte kunna få bedövning om jag vill ha det. I den fysiska aspekten ansåg inte läkarna att jag behöver en förlossningsplanering men barnmorskan undrade hur jag själv kände. Rent instinktivt svarade jag att det är mina nära som oroar sig för det fysiska men att jag är lugn. Men nu känner jag mig väldigt osäker. Tänk om jag verkligen inte klarar det? Nu kan ju ALLT hända och flera faktorer kan ju avgöra, det kan ju gå så pass fort att en epidural inte hinns ge i vilket fall som helst så det är ju ”dumt” att oroa sig i onödan. Men nu virvlar bara alla tankar och känslor omkring där uppe. Och om jag nu skulle vilja ha ett kejsarsnitt, får jag det då även om läkarna tycker att det inte behövs i nuläget utan att ha pratat med mig? Eller behöver jag strida för min sak? Vill jag det? Gaaahhhhh, ångest. Fick senaste numret av Vi Föräldrar av henne också, något fel på leveransen så nu ska jag gotta mig i den innan jag sätter igång med alla måsten idag. Ja, inget lugn för att man är gravidledig inte !