ÄR INGEN PAPPAS FLICKA.

Som människa är man dålig på många saker. Vissa kanske är dåliga på att få in en tygboll i ett nät. Andra, precis som jag, kan inte räkna 8+6 i huvudet. Det är inga viktiga grejer. Vi behöver inte kunna pricka rätt. Vi behöver inte kunna räkna. Det finns alltid andra som kan göre det. Det finns fotbollsproffs. Det finns miniräknare. Men det finns inga maskiner som kan ersätta våra känslor. Som människa är man verkligen dålig på att tala om för dom man älskar hur mycket dom verkligen betyder för en. Och för mig betyder mina närmaste allt.

Ibland ställs frågan. Den, för mig, ganska oklara frågan. Vart finns din pappa? Efter 20 år kan jag fortfarande inte få grepp om den frågan. Det är inte för att jag inte vet vad jag ska svara. För jag har ett svar. Han stack. I små steg stack han från mig och mina syskon. Men den är så stor. Frågan. Och den borde vara tung att svara på. Tung att ställa. Det kanske den är. Jag vet inte. För mig är frågan hal som tvål. Är det konstigt att han är borta? Att jag växte upp utan honom? Utan Christer Lindh. Pappan på alla bilder. Pappa. Jag vet hur han ser ut. Men jag minns inte hans röst. Inte hans lukt. Jag kom faktiskt ihåg hur han luktade en gång i tiden. Snus. Och värme. Och hans skägg rev mig mot kinden. Min femåriga kind. Det var länge sedan.

Jag hade aldrig chansen att vara pappas flicka. Ibland undrar jag om jag hade varit det. Men ofta övertygas jag över att det hade varit jobbigt att ha pappa runt mig. Han var som han var. Hård. Ibland rent av elak. Inte mot mig. Men mot mina syskon. Jag har hört historier. På lång sikt var han elak mot mig. Men han sa inte elaka saker. Han hytte inte med näven och han blev inte arg för att jag kissade ner mig. Vad jag vet. Jag var så liten då. Var ju bara två år när han flyttade. Men han blev arg på småsaker. Speciellt på mamma. Min fina mamma. Som så starkt stod kvar med fötterna på jorden och tillslut slog emot. Likt en tecknad seriefigur vred hon sin handled runt, runt, runt tills hon tillslut släppte och slog tillbaka. Tog ut en skilsmässa. Var redo att dra lasset själv. Min mamma är min superhjälte. Hon är inte tecknad och hon han inte flyga. Men hon är så stark. Stod upp, kanske inte alltid rakryggad, och tog sig igenom det. Det lilla krig som då kändes så stort. Som kanske fortfarande är stort. Långt där inne. Hon slåss nog fortfarande.

Så nej. Jag har ingen pappa. Jag har en biologisk farsa. Som jag ärvde näsan av. Och ögonen. Och kroppsformen. Lång. Smal. Jag är ganska slarvig. Och virrig. Och glömsk. Mamma säger att jag ärvde hans dåliga gener. Envisheten ärvde jag av mamma. Resten har jag lärt mig. Lite här och lite där. Så nej. Jag känner inte min pappa. Jag har inga internskämt med honom. Och jag sa aldrig saker som ”min pappa fattar INGENTING asså åååhhhhh han är såååå jääääävlaaa joobbig!!!” under de värsta tonårsdagarna. Nej, jag har ingen pappa. Men jag har en sju helvetes bra mamma. Som har fått ta så mycket skit. Tagit så många slag under bältet. Så många diskussioner. Tagit så många beslut. Hon har offrat hela sig för mig. För oss. Hon svarar alltid i telefon. Dygnet runt. Hon åker land och rike runt för att hjälpa mig. Hon kramar mig när jag är ledsen. Hon är min hjälte. Min fina mamma.

Människan är dålig på att säga rakt ut vad man känner. Så jag tar tillfället i akt att säga till dig mamma att jag älskar dig över hela mitt hjärta. Du är helt fantastisk. Tvivla aldrig på det ?