ALLT SOM ÄR SJÄLVKLART NU VAR MÄRKLIGT DÅ

Trillade över den här bilden idag medan Manne tog sin eftermiddags-tupplur och började såklart bölipa. Här hade jag precis kommit upp till förlossningen efter timmarna på uppvaket och fick det lilla knytet med de gigantiska ögonen i famnen för första gången. Hela huvudet susade och jag hörde varken vad jag eller Victor sa. Och vi viskade till varandra för att inte störa Manne. Vår Manfred! Han var här nu och jag var så nöjd. Trött i armarna efter fem minuter, men nöjd. Kommer ihåg hur Manfred snarkandes sög på bröstet som om han aldrig gjort annat där inne i magen, min mage!! ”Fostervatten och klödd i näsan” sa Victor att det var. För mig var det som ljuv musik.

Det här känns som ett helt annat liv, där allt var så märkligt. Det var märkligt hur han var här hos oss på utsidan och inte inuti mig på insidan längre. Det var märkligt att han var så fin, perfekt och bäst i hela världen. Och det var så märkligt att se Victor byta blöjor och vyssa bebis som om han aldrig varit något annat än pappa innan. Där gick han runt och vyssade VÅR bebis. Herregud. Helt sjukt.

Där och då var det väldigt diffust allting. Inte så konstigt, en av oss var hög som ett hus och den andre hade inte sovit på ett dygn. Men nu i efterhand så skiner hela upplevelsen. Den skiner självklarhet och jag önskar att jag alltid kommer komma ihåg den här dagen, den här tiden – då allt var så nytt och främmande. För nu är allt så självklart. Som att han alltid har varit här hos oss. Som att vi alltid varit vi tre.

Ahhhh, jag är SÅ tacksam för att det var Manfred som kom och att jag fått och får göra denna resan tillsammans med Victor.