MAN MÅSTE VÄLJA.

När min förra kille gjorde slut med mig efter lite mer än 1 år tillsammans blev jag SÅKLART jätteledsen. Det var den värsta upplevelsen i mitt liv, men den var på ett sätt väldigt fin också för aldrig hade jag känt att jag älskade honom så mycket som i den stunden då han stängde dörren och drog mitt hjärta efter sig i ett rep. Och jag frågade mig själv vad jag hade gjort för fel. Jag som aldrig bråkade eller sa emot.

Innan dess såg jag på kärlek såhär: så fort jag känner att han är hela min värld, så fort jag kunde gå runt jorden för hans skull, så skulle han ju känna likadant tillbaka. Att man kände så tillsammans. Så när han gav hintar om att det nog var slut mellan oss (det hängde ju i luften väldigt länge) så förstod jag inte. Hur kunde jag ligga där om nätterna och längta ihjäl mig efter honom medan han sov som en stock? Hur kunde jag sitta på bussen hem på söndagkvällen och GRÅTA (har tappat räkningen på hur många gånger jag lipade på den där bussen…) medan han stack till sina polare? Och att han dessutom sade sig ha tappat känslorna för mig när mitt hjärta värkte av kärlek, var helt oförståeligt. Det var ju inte så det funkade? Jag kunde ju inte älska utan att bli älskad. Det var ju inte den kärlek jag hade målat upp. De 2,5 år som det tog för mig att komma över honom gick ut på att undra hur fan det funkar.

Nu är jag ganska säker på att man måste välja. Man måste välja varandra. För kär och glad kan man inte vara hela tiden. Eller hur? Man är ju inte glad varje dag. Man är inte arg varje dag. Ingen känsla finns där HELA tiden. Alltså kan man inte gå runt och vara kär hela tiden. Därför måste man välja varandra. Säga ”jag vill vara med dig” och förhoppningsvis säger partnern det tillbaka och vips har man gjort ett val. Det är ett val man inte alltid kan hålla, vilket är så synd. Därför är giftermål för mig väldigt viktigt och inte bara något fint. Där lovar man att man ska vara tillsammans. Där visar man öppet att man har valt varandra.  I vått och torrt. Kärleken kommer ju och går. Och jag tror inte att man kan vara kär i en person hela livet. Men man måste välja. Och liksom bestämma sig.